Först uppgiven av Dusén (1880): "Skarffjället". Betydligt äldre belägg finns dock, t ex Helagsfjället 1866 (Almquist & Söderlund i LD).

Till skillnad från dvärgvide är polarvide kalkkrävande. I övrigt är miljökraven för de båda arterna likartade, bortsett från att polarvide aldrig setts subalpint eller i barrskogsregionen i Härjedalen.

Höjdgräns 1500 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Som lägst rapporteras arten från 890–900 m: Storsjö: Grönfjällets östsluttning, vid en stor snölega strax ovan björkskogen (18C 4h, ÖN). Smith (1920) anger också en lokal strax ovan skogsgränsen i Storsjö: Kesudalen, dvs ca 900 m.

Hybrid med S. herbacea.

Noterad på 27 lokaler fördelade på 7 rutor. Utbredningen är nästan helt inskränkt till Storsjö. En lokal ligger i Ljusnedal och två i Tännäs.

Efter 1965 är arten endast sedd på sju lokaler:
Storsjö: Bullfjällets NÖ-sluttning (18C 5d, ÖN). Grönfjället (18C 4h, ÖN, även Smith 1920), Torkilstöten (18C 5i, !, även Smith 1920), 2 km V om Vajmatjarve (18C 5e 2- 0-, JA). Ljusnedal: Stor-Mittåkläppen (18C 2f, Nilsson 1976, även FLB 1875, i UPS m fl). Tännäs: Hamrafjället (Nilsson 1976, även bl a Hultén 1919, belägg från 1917 i S), Lill-Skarven (17C 9e, BD i UPS, även äldre samlare). Om man bortser från en lokal i NV Dalarna (Almquist 1949) visar kartan artens sydgräns i Sverige.

Antalet nya lokaler är litet jämfört med äldre uppgifter (främst meddelade av Smith). Det beror delvis på att jag för egen del endast vågat anteckna exemplar med kapslar. Sterila exemplar som förenar bladkaraktärerna från S. herbacea och S. polaris (helbräddade blad men urnupen bladspets) har samlats i Storsjö: på Södra Gröndörrstöten (18C 5h 1- 3-, BD i UPS). De kan kanske tolkas som hybrider.