Först uppgiven av Dusén (1880) som Carex Persoonii. Äldsta belägget är taget av Thedenius 1842 i Älvros: Kolsätt (16E 6j).

Kilander noterade, att arten på kalfjället förekommer i hedar, ofta vid stigar och renstigar. På lägre nivå finns arten i torr skogsmark och är vanlig vid stigar och mindre vägar. Den ses mycket ofta på torrbackar vid fäbodvallar.

Höjdgräns 1058 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Både var. brunnescens (hednickstarr) och var. laetior (subsp. vitilis, kärrnickstarr) förekommer enligt Hylander (1966) i Härjedalen. Jag har inte kunnat avgränsa dem i fält och har därför behandlat arten kollektivt.

Arten är känd från alla socknar och antecknad i 299 rutor. Fördelningen är mycket jämn: NV 72%, NÖ 69%, SV 69%, SÖ 65%.

Av beläggexemplar i UPS granskade av A. Kalela 1964 att döma torde det mesta kunna hänföras till var. brunnescens. Uppgifter om var. laetior föreligger från trakten av Fjällnäs (region subalpin, Nilsson 1976). Av Kalela bestämda exemplar tillhörande var. laetior finns i UPS från följande lokaler: Hede: kyrkbyn (?) (1909, Hägerström). Sveg: Sjuguvallen nära gränsen till Vemdalen (17E 2e, 1916, GC, även i S). På Cedergrens etikett står "Wemdalen Schuggvallen", men det torde röra sig om det som nu kallas Sjuguvallen, då Cedergren i annat sammanhang angivit riktning och avstånd från Vemdalens kyrkby. – Kalela har också bestämt en rad kollekter i S, och därav framgår att var. laetior dessutom är belagd från följande socknar: Överhogdal (Frägnvallen), Älvros: (Kolsätt) och Lillhärdal (Blädjan).