Först uppgiven av Birger (1908a) från en lokal i vardera Överhogdal och Lillhärdal. Det äldsta belägget är från 1896: Sveg: nedanför prästgården (K. G. Bedoire i S).

Kulturföljare som påträffas på vägkanter, vid järnvägsstationer, på grusplaner och någon gång som ogräs i grustag och blomrabatter. Fynd från lokaler, där arten kan tänkas vara inhemsk, saknas. Möjligen har arten ibland odlats som prydnadsväxt.

Höjdgräns 725 m: Tännäs: Tänndalen vid landsvägen (17C 8e, Nilsson 1976).

Gulsporre, som är en relativ nykomling i Härjedalen (Birgers flora upptar endast två lokaler), är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsame, Ljusnedal och Härjedalen/Idre. Antalet rutor med fynd är 28 och fördelningen NV 3%, NÖ 6%, SV 2%, SÖ 17%. Almquist (1957) framhåller att gulsporre är starkt spridd längs de flesta järnvägar upp t o m Ångermanland (dock mindre i Härjedalen). Arten har nu noterats vid följande (delvis nedlagda) stationer: Vemdalen, Överberg, Sveg, Älvros, Storfäringen och Överhogdal (alla utom en i SÖ-sektorn).