Först uppgiven av Thedenius (1839).

Blågröe förekommer på klipphyllor i sydväxtberg, i kanjonbranter samt på vittrande block (på kalfjället då ofta var. conferta). Denna varietet växer ofta på själva topparna.

Höjdgräns 1385 m: Norra Helagsstöten (Kilander 1955).

Blågröe bildar tillsammans med lundgröe Poa nemoralis och sengröe Poa palustris en svårbemästrad grupp. Problematiken har mycket klargörande belysts av Stefan Ericsson (1987). Förväxlingar i fält kan ha förekommit, varför framställningen här får ses som preliminär. Särskilt lätt torde det vara att förväxla blågröe med den blågråa form av lundgröe, som förekommer i brantberg.

I fjällen finns en mycket karakteristisk ras, som av Hylander (1953) benämns var. conferta. Den är kompakt i formen, har slätt strå och ytterblomfjäll med bred hinnkant och brett brungult tvärband. För en lekman är det svårt att förstå att var. conferta inte anses ha högre taxonomisk rang än varietet.

Arten uppges från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne, Älvros och Härjedalen/Idre. Antalet rutor är 62 och utbredningen har sin tyngdpunkt i NV: NV 47%, NÖ 6%, SV 3%, SÖ 4%.

Typiska exemplar av var. conferta föreligger från bl a följande lokaler (samtliga BD i UPS): Storsjö: Krustjärnstöten, på ett block av kalkfyllit (18C 6h 4- 3-), Ruändan (18D 1a 1- 4-) och Tännäs: Beritkläppens topp (18C 0e 1- 2-). ÖN har dessutom iakttagit var. conferta på toppen av Grönfjället i Storsjö (18C 4h).