Första fynd
Först uppgiven av Smith (1920) som upphöjde spädbräckan till art. Den hade tidigare, av bl a Wahlenberg, betraktats som en form av S. nivalis ("S. nivalis β tenuis"). Smith har genom en lapsus underlåtit att ge några lokaluppgifter för spädbräcka. Det äldsta belägget är från Storsjö Helagsfjällen (1841, C. Hartman i UPS).
Ekologi
Miljökraven avviker avsevärt från fjällbräckans. Arten är fuktighetskrävande och växer ofta i skuggiga (ofta nordvända) klippskrevor eller i mosstäcket mellan stora stenblock. Den torde vara kalkkrävande och är beroende av ett långvarigt snötäcke. Ibland ses den också vid snölegor.
Höjdgräns 1500 m: Norra Helagsstöten (Kilander 1955). Spädbräcka har i motsats till fjällbräcka endast påträffats i region alpin. Detta innebär att den inte setts på lägre nivåer än ca 900 m (i Gröntjällets skogsgräns, uppgift på herbarieetikett).
Variation
Smith påpekar att variationen är liten; han påträffade aldrig några exemplar om vars bestämning han behövde tveka. Personligen får jag dock bekänna en viss osäkerhet inför en del exemplar som närmar sig S. nivalis. Sådana har samlats på Torkilstöten (BD i UPS). Selander (1950) noterade också övergångsformer på flera ställen i Lule lpm, t ex på Jeknaffo. Hans kollekter finns i S.
Utbredning
Spädbräcka är funnen i 15 rutor och samtliga lokaler ligger i NV. Den sydligaste svenska lokalen ligger på Hamrafjället (Nilsson 1976).
Lokaler
Spädbräcka är känd från följande lokaler: Storsjö: Bullfjällets NÖ-brant (18C 5d, ÖN), Gråvålen (18C 6d, ÖN), Grönfjällets sluttning mot Öjön (18C 4h, Nilsson 1976), Grönfjället i skogsgränsen ovan Dalsvallen (18C 4h, HSM i UPS), Stora, Mellersta och Norra Helagsstöten (18C 6f–g, Kilander 1955), Krustjärnstötens N-sida (18C 7h, !), Predikstolen (18C 5f, HSM i UPS), Rusengältas S-brant (18C 3d 3- 2-, !), Sjiltjulkes SV-brant (18C 4d 0- 1-, !), mellan Övre Skärvagen och Djupsjön (18C 4g, HSM i UPS), Snusestöten (18C 7g, !), Stor-Axhögen (18C 2–3g, EN i S), Torkilstöten (18C 5i, Nilsson 1976), 1 km N om p. 1134 ca 2 km V om Vajmatjarve (18C 5e 1- 1-, JA). Ljusnedal: Stor-Mittåkläppen flerstädes i SV-sluttningen (18C 2f, Nilsson 1976). Tännäs:Hamrafjället (Nilsson 1976), Lill-Skarven (17C 9e, 1988, LJ), Skenören (18C 0d, Nilsson 1976).
I museerna finns dessutom en del tidigare belägg från ovanstående platser.
