Första fynd
Först uppgiven av S. J. Enander via Birger (1908a).
Ekologi
Arten växer ofta bland brunmossor på översilningsmark nedanför snölegor, gärna i syd- och östsluttningar. Dvärgsyra trivs också på fuktig, bar torv utan annan konkurrerande vegetation.
Höjdgräns. Svår att precisera. En förekomst på [Stor-] Mittåkläppens topp (Birger 1908a) ger värdet 1212 m, men högre belägna lokaler finns i de nordvästra högfjällen. ÖN bedömer t.ex. att lokalen på Bullfjället ligger på ca 1300 m. Dvärgsyra torde sällan växa lägre än 1000 m. Dock anger Smith (1920) en förekomst i nedre region subalpin på Vargtjärnstöten i Storsjö, vilket kan innebära neråt 800 m.
Utbredning
Endast funnen i 6 rutor, de flesta uppräknade i Smith (1920). Samtliga ligger i Storsjö och Ljusnedal, alltså i den nordvästligaste delen. Kartans sydligaste lokal, tillika den sydligaste i Sverige, är Ljusnedal: [Stor-]Mittåkläppens topp (18C 2f, EN enligt Birger 1908a, även 1980-talet, ÖN).
Lokaler
Endast sedd på ytterligare fem lokaler efter 1965: Storsjö: Bullfjället (18C 4–5d, ÖN), Stor-Axhögen (18C 2–3g, ÖN), Torkilstöten något SÖ om toppen (18C 5i 3- 2-, 1985, brev, SW) ett 15-tal exemplar. Niklas Lönnell fann 1992 dvärgsyra på två lokaler: 300 m NÖ om Isenjaure (18C 4c 0- 4-) och 1 km V om Vajmatjarve (18C 5e 1- 2-).
