Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Polypodium montanum Helagsstötarne. Grönfjället".

Finbräken, som är kalkkrävande, är oftast sedd i sluttande rikkärr, i sumpskog eller videsnår. Ovan trädgränsen växer finbräken ofta i N- eller NÖ-branter och i klippspringor, men det tycks inte vara nödvändigt att lokalen är beskuggad.

Höjdgräns 1210 m: Stor-Mittåkläppen, Ö om topplatån (ÖN). Som lägst har arten antecknats på 520 m i Hede: NV om Rånddalen.

Arten är sedd i 13 rutor. Med en anhopning i de nordvästra socknarna Storsjö, Ljusnedal och Tännäs.

De tre sydligaste lokalerna är norrifrån Hede: Sånfjällets nationalpark: nedre Nyvallsområdet (17D 2h, Arwidsson 1930) i sumpgranskog, 2 km NV om Rånddalen (17D le, !) i rikkärr nära Lill-Rånden. Linsell 0,5 km SO om Häggingåsvallen (16D 6e, Danielsson 1973). Detta är troligen den lokal ("Häggingåsen"), där KFD samlade arten 1879 (UPS). Den östligaste lokalen på kartan är Vemdalen: Näsberget (17D 7j, FLB brev 1909).