Fjällviol och mosippa är båda kandidater till hederstiteln Härjedalens landskapsblomma. Ur utbredningssynpunkt är ingen av dem idealisk (jämför utbredningskartorna). Deras arealer kompletterar varandra. Om författaren, som dock är "utsocknes", skulle uttala en åsikt, blir valet ändå mosippa.
Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
Fjällviol bildar utbredda bestånd i snölegor och på fjällsluttningar med gott snöskydd. Arten tål skugga väl och växer gärna vid bäckar, i videsnår och ängsbjörkskog, där tillgången på markfuktighet är jämn. I låglandet ses den främst utefter de större älvarna och påträffas då i strandskärningar och ofta tillsammans med svarthö och fjällruta. I motsats till dessa är dock fjällviol indifferent till kalk.
Höjdgräns 1530 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Som lägst är arten sedd på 290 m (i Överhogdal).
Variation
En fornt med blekgul krona växer bland normala exemplar vid en gammal gruvstuga i Ljusnedal: Gruvvålen (18C 1f 4- 0-, !).
Utbredning
Fjällviol har påträffats i 119 rutor med utpräglad fjällutbredning: NV 73%, NÖ 25%, SV 6%, SÖ 3%. Arten finns i Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Sveg, Över-hogdal och Lillhärdal.
