Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
De båda belagda kollekterna för H. odorata subsp. odorata är sluttande subalpina rikkärr. H. hirta subsp. arctica har också samlats i rikkärr men även i fattigare miljö. En av kollekterna härrör från en tuva av Carex nigra var. juncella.
Höjdgräns 1244 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).
Variation
Arten behandlas här i stort sett kollektivt och innefattar H. odorata och H. hirta. I Härjedalen är tills vidare endast två underarter påvisade, nämligen H. odorata subsp. odorata (ängsmyskgräs) och H. hirta subsp. arctica (nordmyskgräs), se Weimarck (1971).
Utbredning
Kollektivarten är antecknad i alla socknar och i 114 rutor med fördelningen NV 56%, NÖ 23%, SV 15%, SÖ 14%.
Rättelser efter publicering
Publicerad i floran som myskgräs Hierochloë odorata coll.
Lokaler
Av G. Weimarck bestämda belägg (samlade 1982–83, BD i UPS) uppräknas här:
H. odorata subsp. odorata: Ljusnedal: Gruvvålen nära Ramundbergets hotell (18C 1f 4- 0-, BD), Torrbergshammaren (18C 1g 3- 0-, BD). Denna form är västlig i Skandinavien (Weimarck 1971), och ovanstående lokaler passar väl in i detta mönster.
H. hirta subsp. arctica: Storsjö vid göl 250 m NÖ om Öv. Lillvålen (18C 5j, SK). Ljusnedal: Stor-Mittåkläppens S-sluttning (18C 2f 1- 3-, BD). Tännäs: strax S om Brändåsvallen (17C 2j 3- 3-, BD), N om Finntjärnen (18C 1d 0- 4-, BD), vid en bäck V om Ramberget (17C 5i 2- 3-, BD). Linsell: vid Stor-Fjätan 1,2 km Ö om Bäckebo (16D 7a 4- 3-, BD). Älvros: vid landsvägen nära Hunnilan (16E 6i 0- 2-, BD).
Subsp. arctica har en ganska jämn utbredning i Svealand och Norrland enligt karta i Weimarck (1971).