Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Över skogsgränsen påträffas linnea oftast i hedar. I skogslandet växer arten i relativt torr skogsmark och kanske helst i inte alltför tät granskog. Täta blommande mattor av linnea kan ofta ses på gamla stubbar och på stenblock med olika skogsmossor. Arten är inte i någon högre grad gynnad av kulturen, utom möjligen av gammaldags skogsbruk, som skapade gläntor i täta barrskogar.

Höjdgräns 1050–1100 m: Storsjö: Njåmeletjarve (18C 6e, 1919, HSM i UPS).

Linnea med vita blommor har samlats i Vemdalen: Rönningen (17D 6i, 1916, GC i UPS), och en form med fyllda blommor i Tännäs: Fjällnästrakten, 1978, ON i UPS). Den som vill fördjupa sig i artens variation hänvisas till Wittrock (1907). Där beskrivs bl.a. en f. herjedalica. Beskrivningen grundas på levande exemplar, som av M. Östman sändes till Wittrock. De var samlade i Funäsdalen och Bruksvallarna och hade en speciell färgfördelning i blomman. Wittrocks arbete innehåller 13 planscher, varav flertalet i färg. Det taxonomiska värdet av dessa variationer har knappast prövats.

Linnea finns i alla socknar och i 337 rutor med något lägre frekvens i högfjälIsrutorna i nordväst: NV 60%, NÖ 83%, SV 78%, SÖ 85%.