Asp planteras ibland, t ex vid kapellet i Funäsdalen. Aspbark har förr använts som kreatursfoder. Den samlades i betydande mängder om våren, hässjades till torkning och kördes hem på vinterföret (Modin 1911).
Första fynd
Först uppgiven av Clarke (1810–24).
Ekologi
Asp är karakteristisk för branter och sluttningar med sydexposition. Enstaka aspar eller små klongrupper ses här och där insprängda bland övriga skogsträd i Härjedalen men några större, rena bestånd av asp har inte påträffats. Birger (1908b) uppger att sådana kunde uppträda på brandfält, där asparna dock undanträngdes av barrträd efter 30–50 år.
Höjdgräns 1005 m: Hamrafjället (Kullman 1977). Skotten var 1-3 dm höga. I Funäsdalsberget, på 885 m, växer enligt Kullman flera träd som var 2,5 m höga.
Variation
Aspen varierar mycket ifråga om bladens form. Ett exemplar med kilformig bladbas, grova tänder och tydlig bladspets samlades i Lillhärdal NÖ delen av kyrkbyn NÖ om Hån (16E 2b 1- 4-, BD i UPS). Exemplaret kan troligen hänföras till f. freynii, jfr Sylvén (1966).
Utbredning
Asp finns i samtliga socknar och i 277 rutor med fördelningen NV 48%, NÖ 61%, SV 49%, SÖ 91%. Med tanke på att asp inte tycks överstiga skogsgränsen är detta ett väntat utbredningsmönster. Jag antar att arten finns i alla rutor i SÖ, men den är troligen något förbisedd.