Först uppgiven av Dusén (1880) delvis på uppgifter av S. J. Enander.

Den vanligaste växtplatsen i Härjedalen är enligt min erfarenhet kallkällor och källdrag, där arten växer tillsammans med källört Montia fontana, Stellaria- och Epilobium-arter och gärna i en mossmatta av bl a Drepanocladus-arter. Men jordranunkel uppträder också på kulturskapade lokaler (diken, våta och gyttjiga stigar). Arten är troligen oberoende av kalk.

Frödin (1911), som gjorde en noggrann analys av artens utbredning, fann att jordranunkel i vårt område är utbredd i en zon med julimedeltemperaturen 10,5–13° och att artens sydgräns i Sverige (genom norra Dalarna) betingas av att den missgynnas av högre temperaturer.

Höjdgräns. Smith (1920) anger en förekomst i björkskogsgränsen på Gråstöten i Ljusnedal. Detta torde innebära 950-960 m (jfr Kullman 1979). Själv har jag som högst sett arten på 810 m (Tännäs: Rivallen, 17C 0j 3- 1-, i kallkälla). Den lägst belägna lokalen ligger på 450 m: Lillhärdal: Sunnanå (16E 1b, Birger 1908a).

Jordranunkeln har en mycket intressant bicentrisk utbredning i Skandinavien (Hultén 1971). Det finns dessutom indikationer på en några mil bred lucka på ömse sidor om Ljungan mellan förekomsterna i NÖ Härjedalen och SÖ Jämtland. I denna lucka har inventeringen endast medfört ett nytt fynd: Härjedalen/Åsarne: kallkälla strax V om Väster-Mjöingen (18D 2g 0- 4-, !). Lokalen ligger ca 20 km NNV om den dittills nord-ligaste kända i Härjedalen.

Jordranunkeln är funnen i 16 rutor med fördelningen NV 2%, NÖ 9%, SV 17%, SÖ 4%. Fynden ligger i socknarna Härjedalen/Åsarne, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Lillhärdal och Härjedalen/Idre. Arten är en av de ytterst få med tyngdpunkten för sin utbredning i den sydvästra fjärdedelen av landskapet.