Hot. Arten försvinner i kulturområdena i samma takt som de öppna markerna växer igen, t ex då fäbodvallar tas ur drift. Något akut hot mot arten i Härjedalen finns dock knappast, då den som nämnts också växer i ursprunglig miljö i fjällen.
Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
Växer i fjällen både i ängar och hedar. Vid den högsta lokalen förekom enligt Kilander bl a dvärgvide Salix herbacea, fjällskära Saussurea alpina, fjällglim Silene acaulis, purpurbräcka Saxifraga oppositifolia, fjällbinka Erigeron uniflorum och styvstarr Carex bigelowii. Arten förefaller att vara något kalkgynnad, åtminstone i fjällen. Man blir besviken om man inte lyckas uppspåra låsbräken på fäbodvallar och annan betad mark. Den ses oftast i något torrare miljö, såsom på gräsbackar. Arten förekommer också fortfarande i degenererade gräsmattor på de nedlagda järnvägshållplatserna mellan Sveg och Hede.
Höjdgräns 1393 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).
Variation
Arten varierar betydligt i fråga om bl a grovlek och bladflikarnas utformning (naggad–djupt inskuren).
Utbredning
Antecknad i samtliga socknar och i 136 rutor. Utbredningens tyngdpunkt ligger i nordväst: NV 49%, NÖ 39%, SV 20%, SÖ 25%. Kanske kan detta mönster förklaras med att arten är något kalkgynnad.