Först uppgiven av Dusén (1880).

Arten torde vara spontan i torrare skogsmark, särskilt i sydvända sluttningar nedanför sydväxtberg. Den är starkt kulturgynnad och växer på stigar och vägrenar, speciellt hyggesvägar. Den har dessutom ofta setts på torra gräsbackar vid fäbodar och skogskojor.

Höjdgräns 830 m: Ljusnedal: Lillvallarna (17C 8h 4- 2-, !).

Skogsnoppa finns i alla socknar. Den har noterats i 134 rutor med fördelningen NV 28%, NÖ 39%, SV 39%, SÖ 26%. Den till synes relativt låga frekvensen i SÖ är något överraskande och har en viss motsvarighet i utbredningen för kattfot Antennaria dioica. Arterna har ofta likartade miljökrav.