Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Smalviva är kalkgynnad och påträffas oftast i gles vegetation på fuktiga lokaler intill älvar, bäckar och sjöar. På kalkrika fjäll ses arten ofta i översilningsmark nedom snölegor och på våta klipphyllor. Smalviva växer också på fuktiga stigar och vägkanter i fjällnära terräng.

Höjdgräns 1253 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Lägst anträffad på Ljusnans strand i Linsell: Ortholmen (17D 2j, Birger 1908a, ca 410 m).

Smith (1920) uppger den fjällvivelika var. obesior från den allra nordvästligaste delen av landskapet.

Arten är registrerad i 40 rutor med stark nordvästlig tyngdpunkt: NV 34%, NÖ 7%, saknas i SV och SÖ. Socknar med fynd är Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Linsell.

Märkligt nog har arten inte anträffats på Hamrafjället. Birgers (1908a) lokaler vid Ljusnan (Långå-Ortholmen) har inte återfunnits trots att många exkursioner företagits längs denna älvsträcka. Arten kan dock vara förbisedd, då den blommar mycket tidigt på låga nivåer. Däremot håller sig arten kvar på många ställen vid Ljungan nedom Storsjön tack vare att Sölvbacka strömmar tills vidare räddats från utbyggnad. Exemplar som erinrar om var. obesior har noterats på ett par lokaler i Storsjö: Torkilstöten (18C 5i, !) och vid Falvik nära Ljungans utlopp i Över-Grucken (18D 3e 3- 4-, !). Identifieringen är dock osäker.