Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Kilander (1955) uppger att älggräs stiger upp i nedersta delen av det lågalpina bältet, där man finner arten i fragment av högörtängar och i videsnår. På lägre nivåer ser man älggräs särskilt rikligt i gråalkärr och fuktiga videsnår utefter bäckar, älvar och sjöar. Arten är knappast beroende av kalk, och ljusklimatet torde också vara av underordnad betydelse.

Höjdgräns 1150 m: Storsjö: Predikstolen (18C 5f, Smith 1920).

Arten är känd från alla socknar och antecknad i 349 rutor. Fördelningen är NV 70%, NÖ 83%, SV 75%, SÖ 87%. Arten tycks alltså vara något mindre vanlig i fjällområdena.