Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Arten växer ofta på högfjällens topplatåer samt på polygonmark, i klippbranter och bland sten och grus på andra vindexponerade lokaler.

Höjdgräns 1730 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta noteringen är ca 580 m: Storsjö: hög moränkulle i kyrkbyn (18D 3b, Nordin 1958).

Liksom Hylander (1953) och Nilsson (1986) behandlar jag arten kollektivt. I många floror, t ex Lid (1985), uppdelas arten i L. arcuata (bågfryle) och L. confusa (polarfryle), men i praktiken är det ofta svårt att hålla dem isär. Möjligen är det motiverat att benämna dem som underarter subsp. arcuata och subsp. confusa. På vissa lokaler uppträder båda typerna tillsammans med mellanformer, som t ex i Ljusnedal: Anåkrokens topp (17C 9i 4- 1-, 1983, BD i UPS). Svårigheterna har belysts av Kilander (1955).

Arten är känd från 21 rutor i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Svensk sydgräns.

Den sydligaste lokalen ligger i Tännäs: Brattriet (17C 5e, 1879, Dusén i UPS). Renodlad subsp. confusa har bl a samlats i Storsjö: Dunsjöfjällets topp vid p. 1259 (18C 5j 4- 3-, 1982, SK i UPS), och typisk subsp. arcuata föreligger från bl a Storsjö: V. Helagsskaftet, toppområdet (18C 6e 4- 4-, 1230 m, 1989, J. Andersson i UPS). – Här kan också nämnas ytterligare en blandkollekt arcuata/confusa: Storsjö: Haftorsstöten (18C 3c, 1853, Fristedt & Lovén i UPS). Lokalen ligger på gränsen till Ljusnedal och ruta 18C 2c (och Norge).