Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ripvide bildar ofta vidsträckta, täta snår på fjällsluttningarna tillsammans med andra Salix-arter, särskilt lappvide S. lapponum och på kalkrika fjäll ullvide S. lanata. Dessa gråviden bildar också ofta en bård runt sjöar, längs bäckar och på annan våt mark. Ripvide är indifferent till kalk eller möjligen något kalkgynnad av utbredningen att döma. På lägre nivåer växer ripvide t ex i kärrkanter och i sumpskogar samt på dikesrenar.

Höjdgräns 1469 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Just denna förekomst bedöms av Kilander som tillfällig. Mer regelbundet går ripvidet upp till ca 1400 m.

En varietet som inte setts i Härjedalen men som bör eftersökas är ryssvide, var. appendiculata, som har upp till 8 mm långa, smala stipler. I UPS finns visserligen en kollekt som Smith betecknat som ryssvide under synonymnamnet S. stipulifera (Storsjö: Dunsjötjället mot Mossalass, 18D 6f, 1913, HSM). Formen är inte upptagen i Smiths avhandling (1920) och jag tycker personligen att exemplaren inte har så stor likhet med S. glauca var. appendiculata från t ex Torne lappmark.

Hybrider med S.myrsinifolia, S. myrsinites och S. phylicifolia.

Ripvide har antecknats i 290 rutor och är känd från samtliga socknar. Arten är säkert åtskilligt förbisedd, då jag endast antecknat exemplar med hängen (på grund av en viss risk för förväxling med lappvide). Fördelningen är NV 93%, NÖ 85%, SV 60%, SÖ 29%.