Först uppgiven av Thedenius (1839). Första uppgift för fjällnässla: Nilsson (1976).

På de flesta lokalerna är brännässlan att betrakta som kulturogräs. Det gäller då förekomster längs vägar och vid hus och gårdar. Vid fäbodar och annan isolerad bebyggelse växer brännässla på de kväverikaste ställena, t ex bakom avträden och vid fähus. Birger (1908a) anser att brännässla också finns som verkligt vild, och kanske främst då i rasmarker.

Fjällnässla, som inte beaktas av honom och som i motsats till huvudarten troligen är kalkgynnad, förekommer typiskt bland andra högörter i ängsbjörkskog, gärna i branta, steniga sydlutor.

Höjdgräns 820 m: Tännäs Walles hotell (18C 0f 3- 0-, !, ssp. dioica). I SV Jämtland, vid Sylstationen växer brännässla på 952 m (Kilander 1955). Två av lokalerna för fjällnässla är subalpina, men inget närmare är känt om hur högt den går.

I Härjedalen finns båda underarterna subsp. dioica och subsp. sondenii (fjällnässla, glattnässla). Övergångsformer förekommer.

Kollektivarten är känd från 142 rutor med fördelningen NV 23%, NÖ 29%, SV 29%, SÖ 52%. Arten är sedd i samtliga socknar.

Lokaler för fjällnässla: Ljusnedal: Ormruets SÖ sluttning (Nilsson 1976), "Anåfjäll" (17C 8-9 h-j, 1915, HSM i UPS). Tännäs: Hamrafjället, sparsamt i SV-sluttningen (Nilsson 1976). Lillhärdal: vid Stor-Härjån S om Flötarna (16D 2f, LS). Endast lokalen på Anåfjäll är belagd (i UPS). Exemplaret är svagt hårigt, speciellt högt uppe på stjälken och på bladundersidornas huvudnerver. Övergångsformer mellan bränn- och fjällnässla har iakttagits vid Fjällnäs hotell i Tännäs (ÖN).