Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Norrlandsviolen påträffas i många skiftande miljöer, t ex strandsnår bland grus och sten, nedom rasbranter, ängsskogar och i kulturskapade miljöer, såsom fäbodvallar (även igenväxande), slåtterängar och dikeskanter. Växtplatserna är genomgående ganska torra.

Höjdgräns 1080 m: Hamrafjället (Kullman 1977).

Två underarter av V. canina finns i Härjedalen, subsp. canina (ängsviol) och subsp. montana (norrlandsviol). Den helt dominerande är norrlandsviolen. Underarterna är ofta svåra att skilja, eftersom övergångsformer förekommer. En användbar karaktär (utom stiplernas olika utseende) är att exemplar av norrlandsviolen i regel har kvarstående rester av fjolårets stjälkar (jfr Nilsson 1986). Dessa finns ofta kvar på herbarieexemplar.

Norrlandsviol är noterad i alla socknar utom Härjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre. Den har påträffats i 163  rutor med utbredningens tyngdpunkt i SÖ: NV 28%, NÖ 39%, SV 30%, SÖ 58%.

Jag har endast sett en kollekt som enligt min mening kan hänföras till subsp. canina: Tännäs ovan V. Malmagen (17C 9c, 1931, OÖ i UPS). Kollekten är dock inte expertgranskad.