Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Majveronika är troligen inhemsk på framförallt sjö-, älv- och bäckstränder med lågvuxen vegetation; dessutom (och vanligast) kulturföljare på stigar och vid bebyggelse ända upp i högfjällsområdet (Helagshyddan, Nedalsstugan enligt Smith 1920). Arten påträffas vidare i måttligt fuktiga vägskärningar och i misskötta gräsmattor vid järnvägsstationer och liknande.

Höjdgräns 1033 m: Helagshyddan (Smith 1920, även bl a Kilander 1955).

I Härjedalen finns möjligen två underarter (ibland behandlade som arter): subsp. serpyllifolia (majveronika) och eventuellt subsp. humifusa (V. tenella, lappveronika).

Vad lappveronika beträffar är situationen något oklar. Arten uppgavs först i en stencilerad rapport till länsstyrelsen angående Hamrafjällsområdet (Knutsson & Kullman 1969). Nilsson (1976) förmodade dock att en förväxling gjorts med majveronika. Olof Rune, som granskade insamlat material, höll för sannolikt, att det rörd sig om hybriden mellan maj- och lappveronika (Kullman 1977). Former som närmar sig lappveronika har också samlats av Lohammar 1971 i Hede [den då oreglerade] Övre Grundsjöns utloppsvik (nu på sjöbottnen rakt V om Messlingsberget, 17D 7b, i UPS). Detta material har dock av Stefan Ericsson ombestämts från lappveronika till majveronika (1990). Emellertid sådde Lohammar frön från denna förekomst och pressat, odlat material finns också i UPS. Ericsson skriver på denna kollekt "shows some characters from subsp. humifusa." Otvetydig lappveronika återstår dock att påvisa i Härjedalen. Den finns på flera lokaler i SV Jämtland (Rune 1955), som närmast vid Blåhammarstugan (adventiv, Kilander 1955).

Majveronika är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne. Den är funnen i 153 rutor med fördelningen NV och NÖ 43%, SV 37%, SÖ 26%. Den markant lägre frekvensen i SÖ kan tyda på att kulturspridda populationer inte är så dominerande i Härjedalen.