Först uppgiven av Unaeus (1694): "vidare är det andra, vilka anse att upphov åt namnet [Härjedalen] givits av ett slags gräs, av inbyggarna kallat hära, som är snarlikt en art av starr men mindre och av blekare färg och växer i en sådan ymnighet, att inbyggarna med detta gräs kunna fylla de största lador." Jfr också Modin (1911). Denna härledning av landskapets namn bör nog inte tas alltför allvarligt.

Olsson (1938) skriver att stagg hade gott anseende som foder. I Svegtrakten kallades arten hära eller finnskägg.

Stagg kan bilda massbestånd i sent utsmälta sänkor. Andra kärlväxter ingår sparsamt i dessa hedar, t ex gullris Solidago virgaurea, norsknoppa Gnaphalium norvegicum, fjällummer Diphasiastrum alpinum och styvstarr Carex bigelowii. Stagg kan också breda ut sig på gammal utarmad betesmark, t ex vid övre Ljusnan, där man ibland kan finna brunkulla Nigritella nigra i stagghedarna. Smith (1920, s. 39) ger en utförlig beskrivning av stagghedarnas sammansättning och miljökrav.

Höjdgräns 1477 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Stagg är en av Härjedalens vanligaste växter och förekommer i alla socknar. Arten har noterats i 375 rutor.  Fördelning: NV 98%, NÖ 83%, SV 84%, SÖ 74%. Arten täcker stora arealer t ex V om Fjällnäs mot norska gränsen.