Första fynd
Först uppgiven av Thedenius (1839). Uppgiften är dock mycket vag: "Tagen inom Herjedalen af Professor Nilsson, enl. exemplar, meddelade af Doct. Hartman. Växtstället obekant." Fristedt (1854) preciserar något: "... hafva vi funnit på fjellfältet s.o. om Helagsfjellen." Belägg från 1853 tagna i detta område av Fristedt & Lovén finns i S och UPS.
Ekologi
Isstarr, som är kalkkrävande, växer på vindskurna moränkullar, på fyllitblock och i torrt vittringsgrus på hällar av kalkhaltigt material.
Höjdgräns 1071 m: Stora Helagsstöten på Östra Helagsskaftet (Kilander 1955).
Utbredning
Arten är endast funnen inom ett begränsat område i nordvästra delen av Storsjö. Den har antecknats i 3 rutor.
Lokaler
Området begränsas av Strute i SV (18C 4e), Torkilstöten (18C 5i), Krustjärnstöten (18C 7h) och Helagsfjället (18C 6g). Endast tre observationer är gjorda efter 1965: Som Östra Helagssjön på block av kalkfyllit (18C 5g 1- 4-, 1982, BD i UPS), 1 km S om Krustjärnstöten på kalkfyllit (18C 6h 4- 3-, 1979, BD i UPS) och Torkilstötens topplatå mot väster (18C 5i, Nilsson 1976). Isstarr är en av de bicentriska fjällväxterna, och lokalerna i Härjedalen, de sydligaste i Sverige, ansluter till förekomster i Sör-Tröndelag (Gjaerevoll 1990).
