knagglestarr

518 Carex flava L.

This variable, mainly boreal species occurs in most of Europe and eastern and western N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 62 and map 43). The isolated occurrences in Asia seem to be certain and of relict character (as are those in the Caucasus and S of the Caspian Sea). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 78.

Kärr- och fuktängsväxt, allm. i delar av Närke, ofta i kalkområden, exempelvis 42 lokaler i Rinkaby (Nilsson 1986). I Garphyttetrakten sågs den på 32 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994, karta). Ett 40-tal ark med växten har kontrollerats av T. Karlsson (S).

Växtplatser är bl.a. källa, rikkärr, bäckravin, forshäll, bäckdamm, dike, kalkrik myrtorv, kalkbrott och grustag.

Arten bildar lätt hybrider, bl.a. ymn. vid Matsa i Tysslinge 1992. I ett rikkärr NV om Tryggeboda i Kvistbro var sådana vanligare än den rena arten 1991. Anmärkningsvärt är att hybrider 1991 tycktes saknas i de ymn. bestånden vid kärrdammen vid Folketorp i Asker.

Androgyn knagglestarr

Kumla Kumla Yxhult dike VSV om Bysta 1940 (Broddeson (ms).

f. marssoni

(Avses grönstarr?). Örebro Rinkaby ”Hjälmarens sandiga strand vid Myrö, en halv mil från Örebro... för ett par somrar sedan” (Callmé 1887b).

Knagglestarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den kalkkravande arten växer i rikkärr och översilade kärrängar, som åtminstone i några fall är gamla och, med ett par undantag, sedan länge övergivna och nu kraftigt igenvuxna slåtterängar. En gammal lertäkt utgör en udda biotop.

Knagglestarrgruppen Carex flava m.fl.

Grönstar C. demissa, knagglestarr C. flava, näbbstarr/jämtstarr C. lepidocarpa och ärtstarr C. oederi

En grupp starrar som utmärker sig genom sina rundade honax och rent gröna fruktgömmen med långa spröt som gör axen spikbollslika. Samtliga arterna är tuvade med ljusa basala slidor och rent gröna platta blad där stjälkens stödblad är tydligt längre än axsamlingen. Axfjällen är rätt trubbspetsade, brunaktiga, oftast med en grön nerv och saknar alltid en vit hinnkant.

Arterna växer på frisk–fuktig, helst öppen och gärna kalkrik mark. Man ser dem gärna i rikkärr och artrika fuktängar men de ses även ofta i diken, körspår, hällkar och på stränder och liknande. De olika arterna är totalt sett vanliga i hela landet men vissa arter är, framförallt i de södra delarna, mer knutna till rena rikkärr. Knagglestarr är den arten man kan förvänta sig att träffa på även i fjällen. 

Förväxlingsrisk:
Segstarr (C. extensa) och glesstarr (C. distans) är två arter som uteslutande växer på havsstränder och liknar mycket Carex flava-gruppen. De har dock något mer utdragna, ej klotrunda honax. Viktigt är också att axfjällen har små utdragna uddar som bildas av en utlöpande mittnerv. Segstarr har dessutom typiska köttiga U-formade blad.
Ängsstarr (Carex hostiana) har små utlöpare med enstaka strån och är alltså inte tuvad. Axfjällen är dessutom mörkbruna med en tydlig vit hinnkant.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Allmän i landskapets kalkberikade västra och nordvästra delar samt i anslutning till skalgrus vid kusten. Sällsyntare och sparsam i näringsfattiga trakter, särskilt socknarna längst i norr och nordöst. Här är endast få lokaler kända.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i Bergslagen och större delen av Skogslåglandet (delvis spridd i sistnämndas slättrika, Ö. del). I Ramnäs allmän enligt ERIKSSON (1967a), i Hallstahammar N (intill Mälarslätten) tolv lokaler (MALMGREN 1970). På Mälarslätten spridd(-tämligen sällsynt); har varit vanligare. Förutom uppodling och torrläggning av forna våtmarker torde vissa klimat förhållanden medverka till den låga frekvensen i S och SÖ, där arten - till skillnad från högre upp - vanligen saknas på befintliga, fuktiga ruderatståndorter (diken, täktdammar osv.). Exakt vilka faktorer som spelar in, vågar jag för nuvarande inte utpeka. Utbredningstyp: N1.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.
Kommentar: B, granskare MHd och KAO.

Knagglestarr växer på fuktig eller ibland våt, näringsrik och helst kalkrik mark. Arten, som gynnas av rörligt markvatten, växer främst i fuktstråk i örtrik löv- och granskog, i strandkärr vid bäckar och åar och i rikkärr. Dessutom uppträder den gärna på störd mark, exempelvis i diken, vid stigar och dammar.

Knagglestarr växer på fuktig, kalkrik mark och gynnas av rörligt grundvatten. Vanliga växtmiljöer är skogskärr, ofta med ag Cladium mariscus, sumpskogar samt fuktig och örtrik granskog. Den ses även i kulturpåverkade miljöer nära diken, kanaler, bevattningsdammar, kraftledningsgator samt sällsynt i slåtterängar. Knagglestarr är snabb på att kolonisera störd mark som kalhyggen, traktorvägar och nyröjd betesmark. I Böda har skogsbete återupptagits i en del fuktiga ängsgranskogar, några av dem med knagglestarr vilket kanske kan gynna arten på sikt.

Utbredningen är koncentrerad till två områden, längst i norr Böda sn, samt Mittlandets västra delar från Högsrum sn i norr till Torslunda i söder. Knagglestarr har en tydlig tillbakagång beroende på fortgående dränering av landskapet. Även upphört skogsbete har varit ogynnsamt då dagens skogar blivit alltför mörka och täta för arten. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Telfer).

Knagglestarr tillhör ett komplex med arter som är svåra att avgränsa och dessutom lätt bildar hybrider; dit hör näbbstarr/jämtstarr C. lepidocarpa, grönstarr C. demissa och ärtstarr C. oederi. Knagglestarr känns igen på att de 3–4 honaxen sitter tätt och på det oskaftade hanaxet. Näbben på fruktgömmet är lång (2–2,5 mm) och utgör 40–50 % av fruktgömmets längd. Det nedre stödbladet är långt (10–15 cm).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hittas mest i diken och körspår i ängsbarrskog. De nutida växtplatserna i Vallstena och Bäl ansluter till de tidigast angivna lokalerna i Boge.

Knagglestarr växer på fuktig till blöt, näringsrik mark. Man finner den i rikkärr, sumpskogar, källdråg, diken och fuktängar.

Knagglestarr växer i kärr och fuktängar, gärna med rörligt markvatten, i örtrika al- och granskogar, vid källor och bäckdråg. Den är också vanlig på fuktiga stigar och vägdiken i sådana marker. Den är tydligt kalkgynnad.

Hybriden med grönstarr förekommer ofta där arterna finns tillsammans.

Knagglestarr dyker upp på hyggen, till synes ur fröbanken Den är en ganska tidig kolonisatör på blottlagd botten i övergivet flottningsmagasin. Den blommar i skogsstjärnans tid, senare än de flesta starrarterna (flask-, dy-, sump-, tagg-, nål-, vit-, grå-, stylt-) men tidigare än trådstarr. Blomningen kan sträcka sig ända in i linneans tid, på skuggiga ställen in i mjölkens. Frukterna sitter kvar länge, men är i ljus miljö mogna i ljungens tid. Stråets övre del lossnar mycket lätt från nedre delen när man drar i det, som på vissa gräs. Så är det även på sensommaren. Bladen övervintrar olika väl olika vintrar, men vanligen till största delen gröna.