Akleja är förmodligen odlad ända sedan medeltiden, förrymd och naturaliserad sedan mycket länge. Den växer på ödetomter, i gläntor och längs stigar i löv- och blandskogar, i bryn, på vägkanter och skräpmarker. Arten tycks ha blivit betydligt vanligare sedan förra inventeringen, men detta beror förmodligen på att den då inte konsekvent noterats. Numera saknas den endast på skärgårdens mindre öar och holmar.