Granen är ursprunglig endast i de norra och inre delarna av landskapet men allmänt odlad som skogsträd. Ofta används plantor av vitrysk proveniens. Små självsådda granplantor förekommer i de flesta miljöer, förutom i barrskogar också i lövskogar, björkhagar och ädellövskogar, där de kan utgöra ett hot genom att de har förmågan att växa upp i skugga och konkurrera ut andra träd. Enstaka, säkert självspridda exemplar av gran, finner man också i kustlandet och även på långt ut belägna öar, där de ofta blir mycket låga och vitt utbredda och ibland med död topp, men som påpekas av John Lindner (1935) aldrig böjda av vinden som andra träd. Granen har ökat betydligt sedan mitten på 1900-talet, framför allt på grund av plantering på nedlagda åkrar och den allmänna beskogningen av de en gång kala hällmarkerna både i inlandet och längs kusten.