De flesta maskrosor är apomikter. Detta innebär att de normalt bildar frö utan befruktning. Nya plantor blir därför genetiskt likadana som moderplantorna. Slumpmässiga förändringar i arvsmassan uppstår ibland. Dessa förändringar leder på sikt till att en mängd småarter uppstår. 531 formellt beskrivna sådana småarter är kända från Sverige och drygt 200 från Bohuslän. Man brukar föra samman dem till sektioner för att få bättre överblick.

De flesta av inventerarna har endast bestämt maskrosor till sektion. Det fåtal som intresserat sig för maskrosor på allvar har tillsammans tagit över 3 200 belägg, varav de flesta granskats av specialister som Hans Rydberg och Hans Øllgaard. Med tiden har detta inneburit att vissa personer lärt sig ett antal småarter, som därför inte alltid belagts. Under inventeringen har vi alltså kunnat skapa oss en viss uppfattning om hur maskrosorna fördelas i landskapet. Naturligtvis är undersökningen inte heltäckande och fynden är beroende dels av var maskrosfantasterna dragit fram, dels av vilka småarter de fastnat för. De nedan redovisade resultaten visar var fynden är gjorda, men slutsatser om den totala utbredningen är omöjliga att dra.

De äldre uppgifter som redovisas härrör dels från belägg i de offentliga herbarierna, dels från litteratur, i huvudsak en skrift av Torsten Borgvall och Gustaf Haglund om maskrosfloran i göteborgsregionen (Borgvall & Haglund 1957) och en om maskrosfloran i Bohuslän (Borgvall 1960). Det har inte alltid varit lätt att tolka de gamla lokalerna och därför är antalet gamla fynd att betrakta som ungefärligt.

Svenska och vetenskapliga namn följer Checklista för svenska maskrosor (Rydberg 2008 samt Rydberg 2011) Vi har inte kunnat bedöma bofastheten hos maskrosorna. Förmodligen är de flesta småarterna bofasta, men här nedan är alla satta med liten stil.