ängskovall
Melampyrum pratense
Ängskovall växer i allmänhet på frisk till torr, mager mark, men kan också påträffas på måttligt fuktiga ställen. Oftast växer arten i halvskugga eller sol men står också ut med skugga. Den förekommer mest i glesa, hedartade skogar av ek, björk eller tall, ibland också i granskog, men påträffas även ofta i hagmarker, på vägkanter och i igenväxande betesmarker samt någon gång i sumpskog. Förmodligen har ängskovall ökat sedan mitten på 1900-talet, kanske beroende på att hagmarker och annan gräsmark växer igen.
Första fynd
Pehr Kalm iakttog under sin bohuslänska resa 1742 i Skee vilka örter hästen ännu efter att ha betat mot en timma höll till godo med. Flera gånger ledde han hästen "dit där kovete [ängskovall] och ej något annat stod, men jag kunde inte få honom smaka härutav det ringaste, då däremot knappast någon ört finns, som kor äro så snåla efter och varav de mjölka så väl som denne” (Kalm 1746).
Utbredning
Mycket vanlig och jämnt spridd. 1696 fynd i 256 rutor (91 %). – Fries: Allmän. 461 fynd i 184 rutor (65 %).
