Allm. och smått beståndsbildande på delar av Närkeslätten, främst kring Hjälmaren och i kalkområden samt i Skogsbygdens förkastningsbranter (Samzelius m.fl.). Blomberg (1865a) påpekade att den vid Hjälmaren rikt förekommande almen ”såsom vildväxande upphöra nästan alldeles blott en half mil från stranden” och Hartman (1866) att den vid Hjälmaren förekom i alla socknar men var täml. allm. endast i västra och mellersta Närke. Vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge sågs 27 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).
Från Hammar omtalades almen redan av Samzelius och Gyllehaal (ms 1774). I inre Tiveden är den sälls. (R. Johansson 1972) liksom i motsvarande delar av Tylöskog (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) och Kilsbergen. Mau (1832) såg vid sin resa förbi Svartå ”elmelundar”. Segerström (1932) kände bara 1 lokal i Lerbäck och 7 i Hammar. Blackstahyttan preciserades som första Kilsbergslokal av Hellbom (1871a) och A. Sjögren fann almen 650 m NV om Marka 1925 (Arwidsson 1926).
Almen uppträdde i Närke under tidig Ancylustid och var ett dominerande träd under äldsta värmetid för ca 8 300 år sedan (Bergström 1960, Post 1909a, 1920). De tidigaste pollenfynden är från bl.a. Nyckelmossen i Askersund (Post 1913) och Ingvaldstorpsmossen i Lännäs. En mängd uppgifter om senare förekomster i landskapet finns från bl.a. Mossbymossen i Ekeby (Florin 1961), Skagershultsmossen (Sandegren 1920) och Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).
Lövängen utbildades bl.a. där almen påvisade goda växtplatsförhållanden. Åtskilliga ”ursprungliga” almlundar, särskilt i Skogslandet vid dess förkastningsbranter, ådalar och raviner, har troligen utvecklats genom lövängsbruket. Arten är påtagligt gynnad av instrålningen mot rasmarker och ingick som en självklar del i ängsbruket i sådana miljöer. Det är idag ofta omöjligt att säkert avslöja ev. opåverkade bestånd. Kulturinflytandet kan vara svårt att tyda, ofta dolt i en vildvuxen natur, men bör inte underskattas. Almen ”wäxer i lös jord på ängar, hälst när til byar” (Samzelius ms 1758).
Almen ”förtiänar at planteras, så mycket häldre som allehanda örter wäl trifwas under henne och wäxa frodigt, hwilket ei sker med andra trän. Hon låter ock artigt klippa sig” (Samzelius ms 1758). Kjellmert fann 6 lokaler av ”till synes ursprunglig” alm i Svennevad, men gav ingen insyn i hur denna värdering gjorts. Eckerbom (1948b) talade om ”spontan alm i trakterna närmast Vättern samt å öar i denna sjö”.
Broddeson (ms) fann på 1920-talet almen rikt företrädd i bl.a. den då brukade lövängen vid Stenvred i Lännäs. Ännu ses gamla, hamlade almar i slåtterängar av museal karaktär vid bl.a. Svenshyttan i Hidinge (Hallin m.fl. 1992b, !) och Latorp i Tysslinge. Vid Norra Nyckelhult i Lerbäck var alla stora träd borta 1887 (Sernander 1914c), men yngre almar dominerade trädskikten i dess hagar på 1960-talet (Hallin ms).
Utanför ädellövområden växer almen ända nere i alkärr och ute på strandvallar och i bäcklundar. N om Runnaby i Eker växte den uppe på åstallskogen intill en brunn 1995.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Almby m.fl.). Viby Kärr 1847 Zetterstedt (UPS/SMu).
Bygdenamn och bruk
Almen prydnadsodlas ofta som gårds- och vägträd, särskilt på Närkeslätten. Kända är bl.a. alléer vid Ekeberg i Lillkyrka (Gezelius 1783) och vägträden vid Riseberga kloster i Edsberg där 52 almar planterades S om säteriet 1783 (Harbe 1956). Sjöbeck (1935b) noterade en ståtlig almallé i Bo och Saxon (1918) en almallé ”genom större delen av Gällersta socken... nu stora träd”. Almen var ett av de dominerande vägträden i Kumlatrakten (Skye 1958).
Virket av alm användes av Örebros snickare på 1700-talet (Wallin 1945). ”Öfwergår dock alle andra trän, ty weden ser ut som walnöt, och brukas derföre til allehanda inlagt arbete af snickare och skattulmakare... Kan nyttjas til kölar, prässar, axlar, kaflar etc.” (Samzelius ms 1758). ”Snickar-Lasse i Glugge gjorde gungstolar av alm, i de flesta torp...” (Andersson 1966).
Almens löv ”göder ängswallen, och ätes begärligt af kreaturen” (Samzelius 1760, ms 1758). Alm användes ”med fördel till alléer, emedan gräsväxten ej lider deraf. Lövfoder tienligt till får och kor” (Gellerstedt 1831). Ekebys kyrkogård-salmar lämnade foder till klockarens kreatur på 1700- och 1800-talen (Davidsson-Friberg 2000).
De späda bladen kunde nyttjas i grönkål (Samzelius ms 1758). Sveriges rikes lag 1734 tar upp almen som ej bärande nyttoträd i byggningabalken. Under nödåret 1917 uppköptes almfrö på Tiveden till kaffesurrogat (Sahlin ms 1908–1917). Almen ingick i Svenska farmakopén men uteslöts därur 1901.
Alm har varit det allenarådande namnet på arten i Närke (Samzelius 1760, ÖLM). Sockennamnet Almby har sitt ursprung i trädnamnet och är belagt före 1500 (S. Fries 1957, Sahlgren 1935). Alm ”är Gällersta sockens träd” som namngav Almbro (Saxon 1933b). Alme i Hallsberg är känt från 1385 och 1426 (Hellberg 1967, Samzelius 1946). Elmedalen i Askersund har också sitt namn efter trädet (Tjörne 1924, 1964) liksom tre ortnamn i Mellösa (Waldén 1952b).
Lokaler
Stora odlade eller vildväxande almar, bho i cm:
628 Lerbäck Mariedam station 258 628, 7-stammig 2003 (Nilsson ms).
620 Lännäs Segersjö, Närkes största alm (Dahlbeck 1939a,b); 1940 (ÖLN).
542 Viby Värnsta 513 483 (Löfgren m.fl. 1999h). Trädet uppmättes 1975 till bho 496 cm (Nilsson ms).
525 Askersund Edö 259 502 (Löfgren m.fl. 1999k).
514 Almby Hjälmarsberg, ”alléträd, grövst av uppmätta Närkealmar, skröplig” 1931 (Sernander 1933)–1940 (ÖLN).
501 Viby Hageberg, gårdsplan 1976 (Nilsson 1978, ms).
498 Askersund Stjärnsund 257 498 (Löfgren m.fl. 1999k).
485 Askersund Stjärnsund 257 498, 1998 (Löfgren m.fl. 1999k).
465 Askersund Stjärnsund 257 498, 1998 (Löfgren m.fl. 1999k).
464 Knista Villingsberg 740 365, herrgårdsparken, hamlat träd 1995 !.
450 Viby Odensvi 1935 (Broddeson ms, jfr Nerikes Allehanda 1933-12-06); fridlyst 1936 (Florin 1938); stormfälld 1957 (Viberud 1961).
441 Lännäs Dimbo 576 979, hagträd 1998 (Löfgren & Wilhelmson 1999c).
438 Almby Hjälmarsberg 715 713 (Löfgren m.fl. 1999f).
436 Tångeråsa Trystorp 527 441, 1998 (Löfgren m.fl. 1999c).
422 Skagershult Bålby, alléträd, ”ett av Närkes grövsta” 1930 (Sernander 1933).
420 Kvistbro Svartå, Ö om ån 1940 (ÖLN).
416 Götlunda Köpmanudden 1980.
416 Tångeråsa Trystorp 527 441, 1998 (Löfgren m.fl. 1999c).
415 Viby Nalaviberg, gårdsplan 1976 (Nilsson ms).
414 Tångeråsa Trystorp 530 439, alléträd (Löfgren m.fl. 1999c).
413 Viby Geråsen 490 474, 1998 (Löfgren m.fl. 1999d).
410 Tångeråsa Trystorp 527 441, 1998 (Löfgren m.fl. 1999c).
408 Rinkaby Myrö 755 710, gård 1997 (Löfgren m.fl. 1998d).
400 Snavlunda Majtorp (Ekholm & Hallin 1980b).
400 Hammar Danstorp 297 517, lunden, ihåligt hamlat träd 1981 (Hallin ms).
Övriga odlade eller spontana bestånd och märkesträd:
Askersund Askersund Stjärnsund, parken, 4 träd i bho mer än 398 cm (Löfgren m.fl. 1999k).
Laxå Skagershult Hasselfors, parkrest, 6 träd i bho mer än 359 cm (Löfgren 1997d).
Hallsberg Bo Bo gård 335 838, 4-stammig, omätbar, halvdöd 1998. Hallsberg Herrfallsäng (Gyllenhaal ms 1774); fullt vild 1913 J. Widén (OREB); Närkes största almbestånd torde vara det i Herrfallsäng (Sernander 1922b); länets största bestånd (Broddeson 1932c, 1933); mellersta Sveriges största almbestånd (Broddeson 1935, foto); delvis dominerande 1991 !. Viby Sörbyhammaren, en mycket gammal alm 1988 (Hallin m.fl. 1992a).
Lekeberg Kvistbro Borgarsjön, lundartad bergbrant med flera, mycket gamla almar 1981 (Hallin ms). Tångeråsa Trystorp, 13 träd med bho mer än 299 cm (Löfgren m.fl. 1999c).
Örebro Almby kyrkan, ”Almar af owanlig storlek och frodighet, som prydde kyrkogården, bewiste, at detta slags angelägna och härliga träd uti vår jord aldeles intet är främmande” (Hårleman 1751). Asker häradsallmänningen nära Folketorp, ”bho 357, närkes ståtligaste” (ÖLNÅ 1936, foto). Lillkyrka Kaninholmen 767 857, ”mycket grova almar” (Öberg 1970). Lännäs Segersjö, vägträd, 4 träd i bho mer än 326 cm (Löfgren m.fl. 1998h). Penningalmen eller offerträdet, i Stenvreds äng, ett smörjträd varigenom sjuka barn drogs, 1928 (ÖLM 670, foto); (Pettersson 1953, foto). Mellösa Börsholm, ”hel formation” (Jansson 1947a). Vintrosa Loviseholm, den från Malmströmdikten kända Angelikas barndomshem, en Ulmus-jätte N om byggnaden (Lundh 1930). Örebro Stora Holmen, ”väldig alm” (Linder 1917). Sofielund, allén, ”Örebros grövsta” (Linder 1917).
Lindesberg Götlunda Frötuna, vid avverkningen 1987 räknades 208 årsringar.
Rasproblematiken har inte studerats men Erik Ljungstrand har 2007 kommenterat några insamlingar.
Möjligen ”naturlig ras”: Örebro Rinkaby Kolja 749 752, vägkant 1953 Nilsson (OREB).
Ej ”naturlig ras”: Askersund Hammar Garpagruvan 264 562, 1991 ! (OREB).
Kumla Hardemo Hult 480 557, ädellövlund, N-brynet, ungt träd 1991 ! (OREB).