Värmekrävande, knappt spridd främst i urkalkområdena på Tylöskog och i Kilsbergen. Den växer i bl.a. bergbranter, diabasklackar, gruvvarp och banvallar och är starkt beroende av instrålningen på växtplatserna. Vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge sågs 1 grupp inom 6 km² (Löfgren 1994) men vid Ullaviklint 5 sådana inom ett mer begränsat område (Löfgren & Andersson 1998, 1999). Ett av Närkes rikaste bestånd fanns på Silvernäset i Hammar vid brott nära sjön och på strandklippor vid Vättern 1991.
Hartman (1866) tvivlade på att växten förekom i Närke men Hellbom (1866) såg den samma år vid Ullaviklint i Kil och förvånades över att den ”i sednaste Nerikes-floran blifvit utmönstrad på den skäligen lösa grunden, att den ej synes förekomma i provinsen”. Ännu Kierkegaard (1932) kände blott en lokal.
Första fynd
Gellerstedt 1831 (utan frekvens eller lokal). Samzelius ms 1758 (flerst.). Tysslinge Hökerkulla 1841 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Namnet ormgräs i Gellerstedt (1831) är troligen inlånat från Samzelius (ms 1758) men har inte använts i Närke.
Blodnäva odlas allm. i trädgårdar. Vid Adolfsberg i Ånsta samlades den vid ett utkast i grustag tidigast 1921 (N-H. Nilsson, S). Den inplanterades från Skåleklint till trädgård i Svennevad och trivdes bra (Kjellmert 1947). Vid odling intill lärarbostaden i Axberg såg Sundkvist en tydlig spridningstendens 1990. Den växte kvar 1996 efter odling vid jordkulan Trynhem i Hidinge som övergavs 1920 (M. Andersson, jfr Jansson 1950). Broddeson (ms) såg den på Hidinge kyrkogård 1935.
