Läke- och kryddört, införd till Europa och odlad i Sverige sedan 1550-talet (Forssell 1875) samt förvildad snart därefter. Decimeringen av lämpliga växtplatser i Närke genom avvattning och uppodling av by-och gårdsdammar kompenseras möjligen genom en fortgående spridning längs de stora sjöarna och vattendragen.
Täml. allm. i Arbogaån och kring västra och norra Hjälmaren, där socknarna sammantaget hyser mer än 100 lokaler, hälften av alla kända i Närke. Kalmus saknas nästan i Kilsbergen och utglesas starkt i landskapets SÖ-del. F.ö. är den sälls.–spridd i de flesta socknars sjöar och vattendrag, men ännu ej uppdagad i Asker.
Uppträder bofast i täta, små–stora bestånd längs strändernas vassbälten i näringsrika sjöar och vattendrag, frodigast på lera i åar och på grövre jordarter i näringsrika Hjälmarvikar. Vid Göksholm i Mellösa finns kalmus ”på ängen åt sjösidan... i myckenhet” ännu efter 250 år (Löfgren & Wilhelmson 1999a). 1700-talsuppgifter om arten i Närke finns i Samzelius (1764a), från Ekeby och Knista (Samzelius ms 1758) och Snavlunda (Samzelius ms 1767) samt från Askersund (Haggren enl. Afzelius ms 1779–1784). Inom Örebros stadsgräns har kalmus trädgårdsodlats (Bagge 1785) bl.a. vid dammen i Kungsträdgården (Gellerstedt 1852). Förvildade förekomster sågs vid diken intill Skebäcksbanan och flerstädes efter Svartån (Hedera 1887).
Artens spridning under 1800-talet bekräftas av Wahlenberg (1824, 1831) från Hjälmaren. Sahlstedt (ms 1825) fann den i rännilar och sjöar i Lerbäck, varifrån Robson (1833) rapporterade den som regelrätt förvildad. Samtidigt kom rapporter från Kräcklinge (Gellerstedt 1831), Ånsta (Hamnström 1842), Axberg och Lillkyrka (Gellerstedt 1852).
Huvudutbredningen finns i dag vid Hjälmaren, där Nilsson funnit ett 20-tal lokaler i Glanshammar, och i Arbogaån. De många bestånden i Axberg Dyltaån, väster om Väringen, avslöjades delvis av Hamnström (1842). Oset vid Svartåns mynning i Almby är en klassisk lokal för massuppträdanden och arten ”tilltar varje år” 1930 (Broddeson ms). På 1990-talet förekom där ymn. bestånd över 1 000-tals m². Också Sjömosjön i Götlunda hyser en ymn. jätteförekomst, numera granne med det nyinvandrade sjögullet (Löfgren 1976). Sernander (1933) såg vid Attersta kvarn i Gällersta ”en av de största förekomsterna i Närke”, känd på platsen redan av Gellerstedt (1831).
Första fynd
Samzelius 1760, ms1758 (”Göksholm på ängen åt siön”). Samzelius ms 1758 (”... äliest wid Ekeby och Knista... på sumpiga ängar wid grafwar och dammar”). Snavlunda 1840 Ringzelli (UPS).
Bygdenamn och bruk
Kalmus odlades i Sverige för medicinskt bruk från 1600-talet (Nordstedt 1920) och var apoteksväxt (Svenska farmakopén 1–10, 1775–1925). Odlingen tycks ha upphört. ”På apoth. fås Calami vulgaris rot, hwilken pulwricerad kan brukas på mat för indiska kryddor och är denne werkeligen den endaste aromatiska wäxt i Swerige. Tuggar man på roten så är hon ett praeserwatiw i smittosamma siukdomar” (Samzelius ms 1758).
Muhr (1892) rekommenderade i sin katekes för Laxå bruk i Ramundeboda på 1820-talet att kalmus skulle tillsättas i hästfodret varje vecka. Örten ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek vid den tiden (Laxå bruks arkiv).
Bland örtens förtjänster nämns från Närke också att roten är magstärkande (Gellerstedt 1831). Den tuggades mot koleran i 1800-talets Örebro (Renholm 1901). Enligt Harbe (1950) användes den ”kokt mot vattusot [ödem]” i Hidinge och ”mot urinstämma” i Skagershult. I Götlunda begagnades roten som tobakssurrogat och i Gällersta ” när den lille började få tänder och ville ha något att bita i, fick han en bit kalmusrot i ett snöre” (Saxon 1934b). Insamling av kalmus uppmuntrades under andra världskriget (Bondeson 1941).
Den kallades förr i Närke kalmusrot (Samzelius 1760, ms 1758), i Skagershult kallmansrot eller kallmarksrot (Harbe 1950).
