Läkeört, inhemsk i käll- och alkärr, stränders klippspringor och ”kan vara ytterst vanlig i skogskärr” vid Gammelhyttan i Kvistbro (Junell 1972). ”Den utvisar källådror” (Gellerstedt 1831).
I Svennevad var den täml. allm. (Kjellmert 1947) och f.ö. mestadels allm., men ”ej karaktärsväxt för södra Närke, hur svårt ogräs den dock kan vara för våra lantbrukare” (Wijkström 1926). Arten var Mellansveriges 3:e värsta ogräs (Bolin 1922) och ”värsta ogräset enl. gubbarna” i Asker-trakten 1926 (Broddeson ms).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Lekeberga m.fl.). Svennevad Skogaholms herrgård 1869 Hartman (UPS).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Tussilaginis eller farfarae rot och ört. Bladen blandade med tobak, eller för sig allena rökte äro ett godt medel för hosta. Fiunet af rötterna taget, twättat och mellan twenne Serweter lagt, är ett skönt fnöske” (Samzelius ms 1758). Växten anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick i Svenska farmakopén 1–6, 10 (1775–1845, 1925). Insamling av bladen uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Hostört var ett av namnen i Närke (Samzelius 1760). Vanliga var också de folkliga hästhovar, hästhovblan, hovblan och hovblasroser i flera socknar (ÖLM 958). ”Dä ä blana, å rosera, di ä gula, dåm kalla vi för tjälaroser” vilket skedde i Hidinge, Kräcklinge och Tysslinge. I Skagershult kände man hästhovar ”men di räkna dom te smörgubbar”. Bladen, koblar, röktes som tobak eller användes som dekokt mot hosta (ÖLM 970).
Lokaler
Med ljusröda blomdelar
Nära pappersbruket i Örebro 1906 (Lundelius 1910).