Nordlig myrväxt, täml. allm. i Kilsbergen, f.ö. mestadels sälls. Dvärgbjörken ansågs länge vara ovanlig i Närke. Wahlenberg (1821) påpekade att varken Elgenstierna eller han själv funnit arten vid Porla. Också Gellerstedt (1831) tvivlade på tidigare uppgifter från landskapet. Botanikens uppsving under 1800-talet avslöjade dock åtskilliga lokaler och Waldheims (1944) inventeringar i Kilsbergen medförde ytterligare fynd. Han betraktade den som täml. allm. där. Backéus (1984) prickkarta för Närke omfattar ca 25 lokaler. Åtskilligt fler är kända numera.

Arten fanns ”omkring Örebro i Gräfwe skogar, enligt Lundmark” (Afzelius ms 1779–1784). Den har inte setts där under senare år och är inte heller återfunnen vid Myrö i Rinkaby (Gellerstedt 1852, Nilsson 1986, A. Jansson, OREB). Vid Breslätt i Viby sågs den till omkring 1920 (D. Bergsten och D. Pettersson enligt Nilsson 1978).

Särskilt i Kilsbergen i Tysslinge har arten många närbelägna lokaler och ett av Närkes största bestånd finns vid Bergaängen i Tysslinge.

Flertusenåriga lämningar av dvärgbjörk har hittats i myrens djupaste lager vid bl.a. Laxåmyren i Ramundeboda (Andersson 1906, Post 1909a). Där har den vuxit i 9 000 år. Ännu under skedet 1880–1930 sågs den vid Gottersättersmossen i Axberg där den har funnits i 5 000 år (Hedera 1886, Kjellmark 1895, 1899, Sernander 1894b, Sernander & Kjellmark 1896, Broddeson 1932c, 1933). Den eftersöktes 1993 utan återfynd.