Giftig läke- och prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1820-talet, sälls.–spridd på kalkberg, sandstensklapper, banvall, grustag m.fl. Extrema växtplatser är gallrat alsnår i Markakärret i Almby 1991, på alsockel i uttorkat strandalkärr och i betad strand med sprängört och strandskräppa vid Ekeby dreve i Almby 1989.
Första fynd
K. G. Nilsson 1974b (Viby). Ekeby 1899 A. Jansson (OREB), Ånsta Adolfsberg 1899 E. Ordell (OREB).
Bygdenamn och bruk
Den har odlats vid Stjärnsund i Askersund och Äsplunda i Rinkaby (Sylvén 1933).
I Kvistbro kalldes växten för toffelblomma och användes i avkok mot klenhet (Harbe 1950). Dess blad salufördes på apoteken (Svenska farmakopén 10–11, 1925–1946).
Lokaler
Med vita blommor
Formen betraktas som en normal avvikelse och rapporteras därför sällan men har setts ett 10-tal gånger, ofta bland normalfärgade. Tidigaste notering: Götlunda, Öknäs, på backe utanför gård 1983 !.
En blomformsmutation f. peloria
Kumla Kumla Joglunda 525 570, perennrabatt tillsammans med 100-tal normala, 4 ex 1989 Nilsson (LD/PLa).
