Allm. i kulturpåverkade områden i gles skog, bryn, vägrenar, hagar och på banvallar etc. Asplund (1925) fann den allm. på kolbottnar i Garphyttans nationalpark.
I Mälardalen är växten möjligen inhemsk (Malmgren 1982). Sernander (1931a, 1932a) fann ”troligen” en lämning av hundäxing från 1100–1200-talen i ett murstycke vid Riseberga klosterruin i Edsberg. Arten är känd i Sverige sedan 1600-talet och försöksodlades bl.a. i Östergötland på 1780-talet (Witte 1911) p.g.a. dess höga fodervärde. Den var då redan odlad och allm. i Närke (Gellerstedt 1831).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Viby Kärr 1848 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Odlingen som fodergräs skedde vid Mariedam i Lerbäck (Gumaelius 1846) och i Gällersta på 1850–1860-talen (Saxon 1933).
Hushållningssällskapet lottade ut frön till Segåslyckan i Sköllersta och andra gårdar (ÖLHK 1889). Vallodling skedde omkr. 1909–1914 vid bl.a. Irvingsholm och Latorp i Tysslinge (Hegardt 1909, ÖLHK 1915).
Växtens namn var allmänt i Sverige och i Närke hundäxing (Samzelius 1760, ms 1758).