Giftig läkeört som förekommer allm. i mull- och näringsrik mineraljord på ogräsmark. Dess känslighet för igenväxning kan utläsas av bl.a. förekomsten på de nybildade Hjälmarskären där Callmé (1887a) fann 11 lokaler men växten var försvunnen när Birger (1905) besökte samma skär.
Som andra vidspridda växter gror den stundom uppe i träd. ss. på päron vid Kägleholm i Ödeby (J. H. Lallerstedt enl. Wittrock 1894).
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (allm.). Asker Breven 1869 A. T. Björkman (OREB).
Bygdenamn och bruk
”... i Nerike lägges den krossad millan twenne stenar uppå hugna sår och skador. Fröna ätas begärligt af sångfoglar uti burar” (Samzelius ms 1758). I Gällersta ansågs växten kunna stämma blod (Saxon 1934b).
Dess namn i Närke var timmermansört (Samzelius 1760, ms 1758).