Läkeört, allm. i frisk–fuktig ängsvegetation. Enl. Samzelius (ms 1758) fanns den överallt och ”ymn. på swedjeland”. Ovanliga växtplatser är numera bl.a. landvinningarna vid Hjälmaren, kalkbrott m.m.
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (allm.). Götlunda 1859 C. A. Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Arten har brukats som läkeväxt i Sverige sedan 1500-eller 1600-talet. ”På apotheket fås Veronicae ört. Brukas til bladen såsom thée, men är nog adstringerande, är god för bröstsiuka, rensar niurarna och läker sår inwärtes, brukad på förenämda sätt drifwer i swettning. Uphemtas midsommartiden, bindes i små knippor för bättre torkning, at bladen bli gröna. När de sedan från stielkarna afplockas säljas de til apotheken” (Samzelius ms 1758).
”Roten brukas som thée” (Samzelius 1760), vilket särskilt noterades i Lerbäck (Sahlstedt ms 1825), men numera rekommenderas blommande grenspetsar för användning som aptitstegrande och för sårläkning m.m. (Sandberg 1983). Ärenpris ingick i Svenska farmakopén 1–5 (1775–1817).
Den kallades i Närke ärenpris (Samzelius 1760).
Lokaler
Med vita blommor
Hallsberg Svennevad Skepphultatorp, vägen till Vredstorp 1944 (Kjellmert 1947, S). Skåle 1989 Asklund.
Örebro Kil Norra Trolldalen 1989 Asklund. Vintrosa Eriksberg 1938 (Broddeson ms).