Oavsiktligt infört ogräs, i Sverige vildväxande sedan 1760-talet. Nutida växtplatser är åker- och vägkanter, tippar etc.

Ryssgubbe betraktades av lantmännen som ett svårt ogräs i Sverige och i länet (Lyttkens 1885, Zetterlund 1890, 1891). Särskilt starkt besvär med ogräsfrö hade man under hungeråren 1867–1868 (ÖLM). Växten fick senare ”rätt stor spridning i de västerut belägna kalktrakterna av länet... utrotningsåtgärder vidtagna” (ÖLHÅ 1935).

Växten fanns mest i norra Närke men där blott täml. sälls (Hartman 1866). ”Ryssblomman Tanacetum”, möjligen avsågs ryssgubbe, ”kom till Örebro på 1880-talet och spred sig sakta österut, i slutet av 1880-talet till Almby, aldrig i åkrar, och till Mellösa efter 15 års vandring” (Nerén 1944).

För länet som helhet var ryssgubbe ett ”högst sällsynt ogräs” (Jonsson 1902) men sågs bl.a. överallt efter järnvägen mellan Latorp och Vintrosa 1924 (Broddeson ms) och betraktades som allm. i Askersund 1927 (Wijkström enl. Broddeson ms). Stora bestånd växte under 1930-talet längs järnvägarna Örebro–Hidinge och Östertysslinge–Lanna (Broddeson).

Almquist (1957) ansåg att ryssgubbens huvudsakliga spridning i Närke skedde efter järnvägarna. Utbredningen var mycket ojämn men den ”börjar nu göra sig hemmastadd på Närkeslätten” (Schiöler 1947). I Garphyttans nationalpark hade den ”spritt sig... så att lindorna... på flera håll lyste gula i stället för blå av akleja” (Romell 1943). Under 1990-talet har bl.a. en grupp ur Botaniska Sällskapet motverkat växtens spridning genom bortrensning både i nationalparken och i Torrängen i Latorp.

Ryssgubbe fanns täml. allm. i Viby (Nilsson 1978) och allm. vid och omkring järnvägen i Hallsberg (Dalhielm 1985). Omkring spridningshärden Latorp i Tysslinge, ses den nu långt inne i de igenväxande forna ängarna. Ännu under 1970–1990-talen fanns få bestånd i Götlunda, Rinkaby och Sköllersta m.fl. (Holmer; Nilsson; !) men spridningen sker fortlöpande.