Kärr- och fuktängsväxt, spridd utom i barrskogar och näringsfattiga myrar. Kjellmert (1947) fann den allm. i Svennevad och Segerström detsamma i Hammar och Lerbäck, men den tycks ha gått starkt tillbaka i hela området, särskilt på Närkeslätten.
Tidigare författare nämner arten som allm. på kärrängar i Sverige. En rest av detta var bestånden på landvinningarna längs Hjälmaren (Callmé 1887, Morander 1986). Den växte sälls. på äldre Mellansvenska myrodlingsvallar, bl.a. vid den sedan 5–6 år torrlagda Kvismarebotten (Tolf 1891, 1903).
Under senare år har den meddelats från bl.a. källa, hage, bäckkärr, björksumpskog, kalkkärr, damm, dråg, åstrand, åsgropkärr, skogssjö, kalkbrott, och vägdike. På 1960-talet fanns stora mängder vid Bykkällan vid Lomtärn i Askersund, 1990 sågs 2 små ex. (B. Pettersson). En liknande tillbakagång har skett på många håll.
Äldre lämningar av okänd ålder har samlats vid Ervalla station 1898 (Kjellmark 1899).
Se även: nordspira Pedicularis palustris subsp. borealis, höstspira Pedicularis palustris subsp. opsiantha och vanlig kärrspira Pedicularis palustris subsp. palustris
Första fynd
Samzelius 1760 (”på alla kärrängar”), ms 1758 (allm.). Viby Kärr 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades i Närke lievarg (Samzelius 1760) ”som till följe af sin seghet försvårar gräsets afmejande” (Djurklou ms). Samzelius (ms 1758) kallade den också gräsvarg. Namnet användes i Kräcklinge där det ”gör fodret oäteligt för boskapen” (Hedin 1754). Kärrstav anfördes av Dybeck (1845) efter Gellerstedt (1831), som dock hämtat namnet i Liljeblads flora, inte från Närke. Namnet lusgräs (Saxon 1933a, Berglund ms 1867) har också förknippats med kärrspira (Lyttkens 1904-1915) men avser troligen endast lopplummer.
