Förvildad vanlig havre har sällan uppmärksammats men ovanligare förekomster är kända från kärräng, på block i sjö, i ljungmatta i björkdunge, på grusfyllning i ålund, i hästspillning och f.ö. på allsköns mark. Callmé noterade den 1886 på skär i Hjälmaren och Sernander (1901) såg den 1898 i Lerbäck uppe i kronorna av ask, sälg och oxel.
Uttrycket havrejord, använt i Närke 1688, pekade ut en jordmånstyp av armare slag, där odling av krävande sädesslag inte lämpade sig (Hannerberg 1941).
Vithavre Avena sativa var. sativa f. alba
Vithavre odlades på sandjorden i Lerbäck i äldre tid (Olsson 1932b). Både svart- och vithavre fick ett uppsving efter Hjälmarsänkningen (Thorén ms 1930). Trystorps vithavre omtalades 1881 (Jonsson 1902).
Svarthavre Avena sativa var. sativa f. nigra
Mellansveriges utsädesförening odlade 57 sorters havre vid Karlslund i Längbro 1890 (Borg 1958). Vanligast var den svarta havren, fattigmanshaver eller bonnahaver, som den hette i Skagershult och Kvistbro (Harbe 1956). I Hardemo och Lerbäck sade man ”gamla sorten” och den kallades rätt och slätt svenskhavre och var svart (Olsson 1932b).
Ripshavre eller Visingsöhavre
Sorten odlades förr inom de torra östra områdena i landet, bl.a. i Örebro län (Borg 1958, Jonsson 1902).
Västghötahavre
En engelskt sort från Herlingtorp har odlats i Närke (Jonsson 1902).
Första fynd
Fischer 1639 (Närke) [odlad]. Mossäng V om Örebro 1889 A. E. Lindström (OREB).
Bygdenamn och bruk
Växten är känd i Sverige som ogräs eller odlad under yngre bronsålder och odlad under yngre järnålder på 400–1000-talet. (Hjelmqvist 1955, 1982, Müntzing 1963). De tidigaste uppgifterna om odling i länet härrör från 1500-talet då ca 3–10 % av skörden bestod av vanlig havre. Två hundra år senare utgjorde den 26 % av skörden (Forssell 1884, Hannerberg 1941, Lagerstedt 1953).
Den ingick i tiondet i Askers pastorat på 1500-talet (Collmar 1964). Vid Vallersta i Kumla odllades havre 1552 (Öijerstedt 1984), vid Örebro slott och Kägleholms kungsgård i Ödeby 1555 samt vid Askersunds kungsgård 1558 (Blomquist 1883, Forssell 1884).
Havreodling på Segersjögärdet i Lännäs är känd 1602–1603. Utsädet införskrevs till Kägleholm av Ebba Leijonhufvud omkr. 1610 (Fries 1895).
Vanlig havre nämndes i 1630-talets jordeböcker från bl.a. Röhammar och Hellestad i Mellösa (Löw 1912). Den ingick vid den här tiden i årliga räntan och landtogsgärden (Falkenberg 1943, Falkman 1860). Linné såg havreodling N om Askersund 1749. F. J. von Aken odlade havre i Adolfsbergtrakten i Ånsta 1784. På Örebro stads ägor skedde havreodling enl. Bagge (1785) ”ej annorstädes än på ny brott”.
Havreodlingen i länet ”har i synnerhet genom de många nyodlingarna mycket utvidgats” konstaterade Befallningshafvanden (1842–1847). Den svarade 1805 för 39 % av skörden i länet (Forssell 1884). På Sickelsjögodset i Götlunda ökade havreodlingen 1842–1887 från 8 till 12 000 tunnor i samband med Hjälmarsänkningen (ÖLHK 1894). Under 1870–1880-talen var vanlig havre den mest odlade grödan i länet och exporterades härifrån till England (Jonsson 1902).
Odlingen skedde bara på de sämsta jordarna vilket påpekades i ett närkist talesätt: ”Den som vari mä um te dela havrekaka, ska og vara mä å dela vettebullen” (Saxon 1930). I Kvistbro bakades ojäst bröd, s.k. blånnbrö, av råg och havre, till vardags (Keyland 1919a).
Havre användes för framställning av malt i Almby på 1850-talet (Waldén 1943b) och i Edsbergs härad var allmänt bruk av en påse varm havre mot håll (Harbe 1950).
Norrbyås-borna kallades havragastar (Waldén 1952) men i Mellösa sade man ”havre, endast uppländingar säger havra” (Thorén ms 1930).