Obestämda 7 000 år gamla lämningar av Salix från Närke har hittats (Florin 1961).
Vid Bleckholmen, i Trädgårdsföreningens park och vid Kruthuset m.fl. ställen i Örerbro samlade The Svedberg de första åren på 1900-talet (UPS) en mängd arter och hybrider på 100-tals ark, delvis i ”pilvallar”.
”Myrvide Salix fusca”
Namnet användes av Samzelius ms (1758) men det kan inte nu avgöras vilken växt som avsågs. Julin (1971) gissade på någon varietet av krypvide S. repens.
Första fynd
Hedin 1754. Kalm 1754.
Bygdenamn och bruk
Löv från viden ansågs vara ett viktigt foder i Mellösa och Kvistbro (Harbe 1956, Nerén 1944). Kvistarna tjänade till flätning av mjärdar och kräftburar (Hedin 1754, Hofberg 1880).
I Edsberg satte man bort tandvärk med pinnar från videbuskar (Harbe 1950). En uppteckning från Bo (ÖLM 1096) berättar om användningen av vide som bot mot tandvärk: ” ... höll kniven över mej, men sen tog han mej mä te en stor videbuske, å skar i´n mä kniven .... Ja, sen skulle annra fåt um di fällde ett sånt träd”. I Hidingebro användes videkvisten som slagruta och viebusken ”är nytig att bada i... lag av bark” (ÖLM 524).
Visjön i Skagershult har fått sitt namn efter videbuskarna där (Harbe 1947). Vid gränsen mellan Närke och Västmanland i Götlunda och Arboga socknar finns Wjdeskär, ett gränsmärke ”bewägst med wijdeBuskar” (Lohman ms 1778).
Från en restaurangholme vid Svartån i Örebro gjorde N. P. Eckerbom (1964a) en reflektion som kan gälla flera arter: ”En jättelik pil lutade sig över ån i andra holmändan och såg ut som om den skulle falla när som helst; ett slags ultrarapid som arbetade med decennier istället för minuter och sekunder”.
I hela Närke har videarterna kallats vi och vie, och därav viböskar, vieböskar (Kjellman 1857, Olsson 1933, ÖLM 1732). Blankvie i Ekeby avsåg arter med blanka blad som man tog vidjor av (Olsson ms).
På 1870–1880-talen var viebuskar öknamnet på Vibyborna (Harbe 1947 m.fl.).