Sedan dess vanligaste växtplatser, magra sandjordsåkrar, mestadels övergivits har växten blivit ovanlig. Att den aldrig varit allm. i Närke kan förmodas enl. flera utsagor: ”Här och där, vanligen snart försvinnande” (Hartman 1866), ”Troligen spridd” (Kjellmert 1947), ”Spridd i skogslandet i söder, ej funnen i norr på slätten” (Dalhielm 1985). Från Glanshammar och Rinkaby tycks den ”ha försvunnit de senaste 20 åren” (Nilsson 1986).

Bland sentida växtplatser märks ny gräsmatta, rabatt, potatisland, grustag, träda, kalkbrott, vägdike, hamnfyllning, tipp, brandplats, jordgubbsland, i sädesspill på backhäll m.fl. Rika förekomster tycks ha varit ovanliga. Massförekomster fanns dock 1929 i havreåkrar vid Garphyttan och Axsjöboda i Tysslinge (Broddeson ms). I Ödeby växte den vid Skansen 1993 spars. men över flera hektar.

Växten betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885). Enl. Tolf (1903) var den täml. allm. men mest spars. i Mellansvenska myrodlingar i säden. Den försöksodlades vid bl.a. Bysta i Asker och Gillberga i Sköllersta (Befallningshafvanden 1832–1836).

Den uppträder också som fågelfröinkomling (Hovda 1978).