Lundväxt, läke- och kryddört, sälls.–spridd på Närkeslätten, i Skogsbygden täml. sälls. eller felande. Många bestånd finns på insprängda moränkrön i Hjälmarstrandens landvinningar och i kalkrika ängsrester. Broddeson (1930a) kände till 6 lokaler i Närke, vilka nu mångdubblats, utan att växtplatserna i verkligheten ökat nämnvärt.
I naturlig vegetation växer den värmekrävande myskmadran i bl.a. Kilsbergens Ö-branter vid Västra Trolldalen, Ullaviklint, Lövbrickan, Lunnajön, Skyttebo m.fl. NV om Solberg vid Ånnaboda i Tysslinge växte den inom 30 m² nedom en brant i en hassellund i trivialbarrskog (Löfgren 1994).
Första fynd
Samzelius 1760 (Askersund Ekebergs äng), ms 1758 (Ekebergs äng, Kumla och flerst. [enl. Afzelius ms 1779–1784 gjordes Ekebergsfyndet av Lundmark]). Götlunda Norra Hammaren 1855 Blomberg (OREB).
Bygdenamn och bruk
Växten odlas, i Glanshammar åtminstone sedan 1916 (Nilsson ms), och sprids genom bl.a. trädgårdsutkast (Lindström 1999b).
”På apotheken fås Matri Sylwae ört. Drifwer urin och afförer, brukas i utslag. Luktar behagligt som Melilot och amurgräset. Fördrifwer mal från skinkläder. Lagd på win skal upfriska sinnet, och göra at man blir lustig til mods” (Samzelius ms 1758). Växten ingick i Svenska farmakopén 3–4 (1784–1790).
Den kallades i Närke myska (Samzelius 1760) och i Götlunda mörsa (Blomberg ms).
Lokaler
Särskilt rik förekomst:
Arboga Götlunda Hamrarna ”Copiosissime” [massvis] (Blomberg 1865a); ”löfängar... atlantisk tid, boreala relikter” (Sernander 1893); ymn. över 100-tals m² 1974 !.
