Allm. läkeväxt ofta sedd i sprickor i bergbranter och block samt ymn. på blocköversidor, i rösen etc.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”Allstans... i bergsskrefwor och millan stenar”). Örebro 1859 O. Drake (S).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades i Närke stensöta (Samzelius 1760) och bergsöta (Gellerstedt 1831) samt lakritsrot i Ekeby (ÖLM 1732).
Apoteksväxt som ingick i Svenska farmakopén 1–6 (1775–1845). ”På apoth. fås Polypodii rot. Roten är laxerande och söt, men länge okokad blir omsider besk” (Samzelius 1760, ms 1758). Den ingick i Lekeberg-moras leveranser till Laxå bruks husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Roten brukades i bröstsjukdom (Gellerstedt 1831, ÖLM 1732). Insamling av stensöterot uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
I Kvistbro och Skagershult tuggades stensöta som stärkande, ”rötterna ansågs av barn som en läckerhet” (Harbe 1950) och rostades som kaffesurrogat i Kil (ÖLM 1158).