Växternas äldsta historia är svårtydd. I äldre källor används ibland samma namn för olika arter. Samzelius (1760) påpekade växternas kulturberoende ”vid husen”. ”Bardana”, en eller flera kardborrearter, nämndes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). Kardborrarna avhandlades i kommerskollegium i relation till riksdagen som”... ganska utförligt uppehåller sig vid kardborrplantering o. dyl.” (Utterström 1943).

”På apotheken fås Bardanae rot, ört och blomma. Stiälken närmast roten kan ätas rå eller kokad såsom sparris. Drifwer urin, är därföre god i stenpassion, renar bloden. Bladen kastade på elden spraka såsom salpeter, lagda på swulnader göra dem miuka; lagda öfwer hufwudet lisa i febrar. Fröna äro beska tjäna i ländwärk och moderpassion. Decoctet brukas i smittosamma siukdomar och har för öfrigt samma kraft som petasites” (Samzelius ms 1758).

Medicinalstyrelsen uppmanade till insamling av kardborrarnas rötter under andra världskriget (Bondeson 1941).

Kända närkiska namn på växterna är bårrar, karborrgräs och töflor (Samzelius 1760, ÖLM). I en mängd uppteckningar (ÖLM 32a, 449, 1732, 1795) från 9 socknar framhålls töflor.