Täml. allm. krydd- och läkeväxt, men ovanlig på Närkeslätten. Pors var allm. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b). I grannsocknarna Glanshammar och Rinkaby sågs 39 resp. 2 lokaler (Nilsson 1986), de flesta i Käglans skogsområde. Arten ”saknas ofta” på Vätterns stränder (Stålberg 1939). Pors växer i Örebro län som myrväxt endast i kärren, aldrig i mossar (Backéus 1984).
Växten är sedd på sjö- och åstränder, i trädlösa sluttningskärr, bäckkärr och sumpskogar, landsvägsdiken, skvattramtallskogar, hyttdammar, friska skogsvägrenar, fuktiga hagar, på en nyanlagd pir av sand i strandkärr, grustagsbottnar etc. Den finns flerst. på öar i Vättern, Hjälmaren, Sottern och Tisaren m.fl. sjöar. I Lillkyrka är den funnen rikl. ute i en frisk igenväxande hage bland enar 1998.
Stora bestånd är registrerade vid Ursnäsudde i Lillkyrka med 100-tals m² på tuvig Hjälmarstrandäng 1989, och vid Apelabacke i Ödeby vid Sågbäckens utlopp i Väringen 1989 samt vid Ringabymossen 1989.
Genom lämningar från Gräsmossen i Värmland nära Närkegränsen har Florin (1969) förlagt porsens första uppdykande i Kilsbergen till senglacial–förboreal tid, d.v.s. för 11 000–8 000 sedan. Förekomsten vid Askersund/Ramundeboda Laxsjöarna betraktades som en möjlig atlantisk relikt (Sernander 1893) sedan omkr. 6 700–5 300 år.
Första fynd
Samzelius 1760 (Närke). Mörner 1762b (Knista Stormossen). Viby Kärr 1845 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Porsen var från 1000-talet betydligt vanligare än humle som ölkrydda (Hjelmquist 1991). ”Förr än humlen kom i bruk brygdes med pors, som likwäl gör folk snart galna i hufwudet och faseligt yra” (Samzelius ms 1758). Porsens användning som ölkrydda gjorde att den lagskyddades mot kvistbrytning på annans mark eller allmänning genom yngre Västgötalagen på 1200-talet och Magnus Erikssons landslag samt Kristoffers landslag på 1300- resp. 1400-talen (Holmbäck & Wessén 1962, Schlyter 1862, Thunaeus 1968).
Porsöl hette en rådman i Arboga på 1400-talet, då själva staden delvis låg i Närke (Hofsten 1960, Lohman 1737). Porsölet trängdes ut av humle i städer och på herrgårdar under 1500-talet, men stannade kvar i bondehemman fram till 1800-talet då bruket var sällsynt. Enl. Dybecks Örtekrans (1847) användes porsen som ölkrydda ”ännu idag allmänt af fattige”. Pors begagnades i Bergslagen ”ännu som brännvinskrydda” och förekom länge även i öl: ”Jag har själv i min ungdom bjudits porsöl vid jultid i ensliga skogsgårdar i Bergslagen” (Eckerbom 1944). Uppteckningar om porsölet i Närke har publicerats av Hofsten (1960 s. 50).
Pors ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1790). Användning vid sidan av drickeskrydda var i Nysund i badvatten mot värk (Harbe 1950) och i bl.a. Ekeby mot vägglöss (Davidsson-Friberg 2000, Gellerstedt 1831, Samzelius ms 1758). Vid färgning av ylle ger porsen gul färg (Samzelius 1760, ms 1758).
Använda namn i Närke är pors (Samzelius), Pelle i bäcken, Pelle på strand (Gellerstedt 1831, Hofberg 1868), vildpors, sjöpors (Harbe 1950), i Lerbäck sjöhumle och i Ekeby pårs (ÖLM 1732). Enligt Eckerbom kallades den i Bergslagen ännu under hans tid skogshumle. På Käglan ligger myren Porsmossen vittnande om lokalbefolkningens naturkunskap.
