Rabarber infördes under 1700-talet i Sverige som medicinalväxt. Den odlades vid Tjälvesta säteri i Snavlunda och blev där möjligen förvildad på holme i kyrksjön (Samzelius ms 1767) liksom i Örebro trädgårdar (Bagge 1785). En förekomst vid Dylta i Axberg hade redan under 1700-talet spritt sig ”i otrolig myckenhet” (J. A. Afzelius enl. A. Afzelius ms 1779–1784). Den var ”mångenstädes odlad, och stundom förvildad” (Hartman 1866).
Under 1990-talet fanns den kvarstående vid ett 10-tal ödetomter samt förvildad genom utkast på ett 20-tal lokaler. Växtplatser var bl.a. grönstenshäll i skogsbryn, tipp, vägren, lövdunge, ängsbacke, blocktipp, åkerdike, grustag, bäckravin och granplantering.
Första fynd
Samzelius 1764 (vildväxande).
Bygdenamn och bruk
Roten inköptes till Örebro hospital 1810, möjligen för odling såsom magstärkande och renande (Pontén 1975). Den användes i Ekeby mot diarré hos spädkalvar (Saxon 1934a). Rabarberblad var i Lerbäck en vanlig grönsak (Robson 1833).