Läkevänderot/flädervänderot Valeriana officinalis/sambucifolia
V. officinalis särskiljdes från sambucifolia först i Gellerstedt (1852) men har in i sen tid sammanblandats varför det ofta är omöjligt att avgöra vilken växt som avses. Inte heller som läkeväxt tycks den ha varit säkert uppdelad.
Läkeväxter. Lämningar av vänderot har noterats i lager från omkr. 4 500 år sedan vid Mosjöbotten i Kumla (Florin 1961).
Första fynd
Samzelius 1760 (flerst.), ms 1758 (mångenstans, men i myckenhet omkring Lekeberga).
Bygdenamn och bruk
Växterna ”kallas allmänt Wändsrot... På apotheken fås Walerianae rot och ört. Roten har en drifwande kraft, ty om hon tages in pulwricerad... purgerar [laxerar] hon starkt; men kokas ett lod af roten och drickes, drifwer den starkt urin; men lägger man sig uti warma kläder, drifwer hon starkt i swett. Skall ock hafwa god werkan i håll och sting [lunginflammation]... Lagd mellan kläder gifwer dem god lukt. Kattor hafwa ett synerligt behag til denne rot” (Samzelius ms 1758).
På Örebro apotek anmärktes Valeriana 1736 (Gentz 1949). Den odlades och växte kvar 1923 uppe vid Svartvikentorpet vid Örgaggen i Kvistbro där läkegumman Spinnare-Lotta bodde (Tjörne 1924, 1964)
I Knista gavs roten till ”brunstiga kor, det hjälper, har använts mycket här, sen vart det lugnt” (ÖLM 1270). ”Tjurbast å vännrot dä ska koa ha te bot” sade man i Tysslinge (ÖLM 1795) och i en uppteckning av en gammal Skagershult-tradition: ”Ge dom tjurbast [tibast] och vändelsrot, å tvi vale mej som lärde dej bot” (Sahlgren 1956). Roten ingår också i en sägen om hur den skyddade kolare för skogsrået (Hartman-Söderberg 1978).
I Närke gick växterna under namnet vändlarot eller vändsrot (Samzelius 1760), vid Aspatrakten i Askersund och i Hammar hette de vendelblommer (Rietz 1862–1867, Kjellmark ms 1857), i Ekeby och Tysslinge vännrot eller vännerot (ÖLM 1732).