Uppgifter om vild apel före Blomberg (1865a) kan inte säkert föras till äkta vildapel. Ofta avsågs förvildad ”trädgårdsapel” vilket framgår av insamlade belägg.
Apel fanns i Skåne på 1100-talet och ”f.ö. i Sverige långt tidigare” (Hjelmqvist 1991). Den lagskyddades som bärande träd i Västmannalagen och Magnus Erikssons landslag på 1300-talet och i Gustav Vasas brev till inbyggarna 1558 (Holmberg & Wessén 1936, 1962). Lagskyddet förlängdes bl.a. i Sveriges rikes lag 1734.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Hidinge Lanna högar m.fl.).
Bygdenamn och bruk
”Weden är i hårdhet närmast oxlen och brukas til kuggar i quarnhiul. Barken färgar ylle gult. ApleSaften som är öfwermåttan sur, borttager kramp, när stället som lider der med bestrykes” (Samzelius ms 1758).
Trädet var lämpligt för ympning (Gellerstedt 1831). Dugge (1846) menade att allmogen i brist på sådanan ympträd ”nöja sig hellre med vildapel, som sällan hos dem fattas”. Vildapel avsåg här möjligen fröspridda avkommor till odlade aplar.
Trädet benämndes skogsapel (Samzelius 1760). ”Vildäpple” kallades apäl i Närke (Hofberg 1868).