Linné 1735 (Hammar Råå). Viby Kärr 1847 Zetterstedt, (UPS).

Hasselveden användes vid förromersk järnframställning för 2 200 år sedan vid Finnbäcken i Hardemo (Hansson 1985).

Lundborgs (1976) kommentar till en Kilsbergsförekomst skall inte misstolkas att gälla något av kulturen opåverkat: ”ett av de större hasselområdena i Närke... en av de nordligaste av nu levande hassel... relikt från forna tider”. Ursprungliga bestånd har införlivats med ängsodlingar både i Skogsbygden och på Hjälmarslätten och man har genom tiderna utnyttjat varje kvadratmeter mark även i Kilsbergens klapperområden. ”Wäxer i ängsbackar bland stenar... altid i höga buskar... Des blad göda ängswallen” (Samzelius ms 1758).

Sedan länge övergivna lövängar med täta hässlen kan lätt antas vara ”ursprungliga och orörda av kulturen” men det är en felsyn, byggd på okunnighet om den äldre odlingskulturen. Mycket tyder på att artens förekomster också i Skogslandet, med obetydliga undantag, är rester av en tidigare ängskultur, särskilt där vi idag finner omfattande hässlen som utbildas fritt sedan ängsmarkernas gräs- och örtvegetation inte längre skördas. Dagens tätt igenväxta hässlen är en produkt av nutida ”misshushållning” med forna tiders nyttjade ängs- och hagmarker.

Anmärkningsvärt stora hässlen har in i vår tid förekommit bl.a. i Tysslinge N och Ö om Garphyttans sanatorium där Broddeson (ms) 1929 fann ca 600 buskar. Ett flera hektar stort, helt slutet hässle fanns vid Fallet i Nysund (Ekholm m.fl. 1984). Hundratals hasselbuskar förekommer idag på många lokaler, bl.a. längs norra och södra Hjälmarstranden och efter förkastningsbranterna i Kilsbergen, längs Arbogaån samt söderut genom hela Närke. Ett 500 m långt bryn av hassel finns längs vägen förbi Södra Hunna i Askersund. 150 buskar kunde räknas in 1932 i Närkes sista kända ”riktiga löväng” vid Stora Hjortstorp i Örebro (Broddeson ms).

Många av de forna lövängarna har planterats igen eller är på väg att växa igen spontant. Skepphulta äng i Svennevad var ännu 1928 en produktiv äng med 300 hasselbuskar (Broddeson ms) men 1991 var granen på väg in och floran kraftigt utarmad. Ett liknande öde har drabbat Närkes mest kända lövängsområde, Hökerkulla äng i Tysslinge. Stora delar av hasselsnåren sågades ner 1958 för bete, varefter kontgödsling och byggandet av en väldig kraftledning slutförde verket. Av områdets flora idag kan man knappast ana den rikedom på ovanliga arter, som en gång gjorde ängen till den mest namnkunniga i Närke.

Hassel ansågs på 1990-talet delvis vara ett svårt ogräs ”i hagar och slåtterängar” i Södra Vissboda i Kvistbro. Vid Skogstorp i Asker växer hassel även ute i själva åkrarna. Den bildar längs norra Hjälmarstranden uppe på moränkullarna frodiga lundar, rika på ovanliga örter så länge igenväxningen inte gått för långt. Efter 1932 förekommer hasseln allt rikligare även ute i själva landvinningarna enl. Morander (1986).

Odlad hassel ”tiänar wäl til höga häckar” (Samzelius ms 1758) men förekommer allt mer sällan. På Stora Holmen i Örebro har hassel planterats (Anonym 1917) liksom längs ån vid Laxå herrgård i Ramundeboda.

Nötter och grenar

Nötplockning var en gång en viktig del av hushållet. Hassel var ett bärande träd vars nötter fredades mot plockning i Västmannalagen på 1300-talet och i Gustav Vasas brev till inbyggarna 1558 (Holmbäck & Wessén 1936, 1962). Missgärningsbalken i Sveriges rikes lag 1734 straffbelade stöld av hasselnötter.

Heidenstam talade om ”nötplockningen, då man rustad med säckar och klykor rodde ut till nötskogen, som befann sig på ett näs” vid Olshammar i Hammar. Stora Röknens hasselnötter lär ha räddat livet på en stormbruten fiskare (Dahlberg 1949). En sista yttring av nötplockning i stor skala upptecknades 1930 av Broddeson (ms) rörande Anna Johansson vid Koltorp, S om Södra Holmsjön, som plockade för försäljning (Sernander 1933, foto). I Lännäs tycks nötplockning redan kring sekel-skiftet 1900 varit ur bruk men levde kvar i form av insamling till julgodis (Pettersson 1953).

Hasselns smidiga grenar ”brukas til metspön, tunband, bosskorgar och sädesrisslor”. Som metspövirke var bruket av hassel allmänt utbrett (Nerén 1944). ”Roten är knylig och krusig, nyttjas til fint snickeriarbete och inläggningar. Kolen brukas av målare, bildthuggare och guldsmeder til tekningar” (Samzelius ms 1758).

Grenarna användes vid korgbindning i Sköllersta och Hardemo (Olsson 1933, V. Carlsson ms), som grund för majstångskransarna vid Breven (Jannes 1953) i Asker och blev käppar för upphängning av hålkakor i Glanshammars härad (Wikberg 1967). En gammal Hidingebrobo berättade för Saxon (1935a) att hasselkäppar använts till täckning av varggropar.

Heidenstam (1941) mindes från sin barndom vid Olshammar i Hammar bruket av ”en avskuren hasselkvist ombunden med klutar. Det hade någon människa, som hade ett sjukt finger eller en skadad arm, gjort för att sätta bort sin värk i busken”.

Ur den folkliga hasselhistorien stammar följande från Närke resp. Ekeby:

”Dä ryser i mig, sa gardisten gick gynum hasselskogen (spö gavs med hasselkäppar)” (Saxon 1930).

”Du skulle allt ha lite hasselolja du” sade man när ungarna skulle basas (ÖLM 1732).

Hassel har hetat så allmänt i Närke (Samzelius 1760) men i Bergslagen med uttalet häsl (Dybeck 1848). Dess frukter kallades nöt (Hofberg 1861). I Ekeby och Tysslinge talade man om hasslabösker resp. notaböskar (ÖLM 1732, 1795).

I ortnamnen finner man bl.a. Hesselkulla (Hyltén-Cavallius 1835) och Hässleberg 1600 (Hellberg 1967). Väl känt är Hasselfors.

Några hasselstammars bho i cm:

126 Viby Geråsen, gårdsträd, ”Sernanders sällsynta form”, torrt, dött (Nilsson 1978).
106 Nysund Råbäck, trädformad, ”sannolikt unik för länet och kanske landets grovstammigaste” (Ekvall 1975); 1981 (Hallin ms).
78 Asker Bystad, blockkullar N om Överstens röse 1997 !.

f. heterophylla

Aldrig funnen förvildad i Närke. Sälls. odlad, först anmärkt från Ånsta Trädgårdsföreningen i Örebro 1913 (A. Jansson, C. von Delwig, S). Asker Tångsätter i gräsmatta 1959 (Hallin ms).